Hänger ni med?? Det gör inte vi...

Efter en fullspäckad dag med shopping till tusen, trevlig lunch, snabbvisit på Hospicet, ny bil, härlig solnedgång med mysigt sällskap, nattbad, barhoppande, lektioner på hur man skakar rumpa.... som ni kanske märker är dagen helt fullspäckad! Kontentan av det hela ät att sömn är överskattat och VI VILL INTE ÅKA HEM!!!!!!!! 

P.s. planet är risk för försening/inställning vi får hoppas på det så vi kan stanna littte längre!!#.D.s

St John Hospice

Så jag lovade att jag skulle försöka blogga ikväll (för oss ;)) så tänkte att jag skulle visa lite bilder på hur faktiskt är här på hospicet för att försöka ge en tydigare bild. Dock vill jag innan klargöra att det dem gör på hospicet är fantastiskt, dom är så bra med patienterna och gör det bästa som dem kan det enda problemet är väl bara resurserna som dom är väl medvetna om. Det handlar verkligen om att ta det man haver och inte bara kasta bort saker som vi kan göra om det inte passar oss...

Nya patienter...

Till att börja med kan jag ju berätta att vi har fått in två nya patienter som båda är över 90 år (!!!!!). Människorna här blir så gamla... Undra varför, kanske naturen, livsstilen eller maten? Man har ju inte ens McDonalds här på ön. Dessa patienter är så söta och trevliga. Den ena en kvinna som vi inte tror har sett en vit människa förut blev lite paff när hon märkte att vi förstod vad hon sa, men en riktigt pigg nötkärna verkligen en dam som man inte kan göra annat än beundra. Och det roliga är att hon är väldigt envis och vill vara ute hela tiden, hon tar vara på vädret :)!

Den andra patienten vi har är en äldre man, sååååååå söt. Han har dock metastaser i huden och har ett sår i ansiktet pga. cancern. Varken jag eller Vickie har tidigare sett ett sår som uppkommit pga. cancer så det var riktigt intressant att se men gud så synd jag tycker om mannen. Man vill ju verkligen inte ha hudcancer! Dock är han beundransvärt stark och klagar inte alls. Han har även en hund hemma som han verkligen älskar, nästan så jag tänker på min pappa och vår hund ;). Men han berättar så passionerat om honom och blir verkligen lycklig av hunden. En dag när jag sa att hunden och frun skulle komma på besök började han nästan gråta och sa att det jag sa gjorde honom så lycklig. Dock är kommunikationen lite sisådär med denna man då han råkat slänga sin hörapparat, men med papper och penna eller en röst som hörs går allt.

Såromläggning

Då lite bilder från såromläggningen, för det är det som väntar. Man använder sig av en nål och en lösning som man tar ur påsen. Denna påse används tills den är slut och hos alla patienter. Anledningen till varför man har bytt (tillfälligt) till denna lösning är för att man uppäckt att den lösningen man blandat innan hade för mycket klorin i sig då man kunde känna doften så för att patienternas sår ska vila använder man sig utav detta. 

Hemmagjord rengöringslösning

Såromläggning på g!! 

Sönderklippt blöja för omläggning. 

 Gasbinda används för att blötas ner och sedan används en del av en blöja för att skydda, en delad blöja. Man använder detta för att det är billigare, det enda man har och man vill ha något med en stötdämpande effekt. Det är verklgen en smart lösning tycker jag, men självklart är säkert specifikt omläggningsmaterial.

Egentligen tycker jag att det är fel av mig att skriva att det är självklart bättre för såren här blir ändå bättre, några av dem. Så om det blir bättre måste det ju vara något bra. Det är så svårt att avgöra vad som egentligen är toppen eller botten förutom att både sår i Sverige och här i Antigua läker, men långsamt, men en blandning kanske vore det bästa? 

Sugmaskin. 

Andra påhittiga metoder

En annan påhittig grej som upptäcktes förra veckan var handskar med vatten i. En av patienterna har ett stort liggsår längst ner på ryggen och tycker inte alls om att sitta. Han klagar på smärta, trötthet och han blir ganska less pga smärtan vilket är förstående, jag skulle också ha ont. Dem har en liten madrasssak som är klippt i en cirkel som han skulle kunna sitta på men anser att det är obehagligt. För att då underlätta svanskotan och trycket fyllde man 4 handskar med vatten som han fick sitta på och han gillade det, han satt uppe extra länge. Så kul att se för direkt han kom upp såg han piggare ut och inte alls lika sjuk ut. 

Imorgon väntar en kryssning runt hela ön och på torsdag ska vi anatomilektion och på fågelskådning med Moreno. Det ska bli kul. Vi känner verkligen att vi är i slutet för nu är varje timme viktig och fullspäckade dagar! 

Vi avslutar detta inlägg med lite extra bilder :) 

Snäcka till en vacker påbörjan till solnedgång <3

Den perfekta duon!

Jaa, vad ska man säga, man kunde väl ha lagt sig på ett bättre ställe än där vi ska köra?!?!?!?!

Tiden går så fort!

Tiden går väldigt fort, nästan lite för fort nu är det ju faktiskt dagar tills färden hem påbörjas och mindre än två veckor tills vi är på svensk mark igen. Det är verkligen bitterljuv känsla att åka hem, vi saknar båda vår familj men skulle gärna kunna stanna här ett tag till...

Så var har hänt sen vi blogga sist...? Joo det viktigaste av allt transkriberingen av intervjuerna är KLARA!!! Sån lycka!! Det känns verkligen som att vi tagit ett steg längre i processen till att bli klara eller iaf får en uppsats i tid. Det är så intressant allt som sker här iom c-uppsatsen så man måste verkligen uppskatta allt folk är villiga att berätta och visa.

Studiebesök

Vi har även varit på två studiebesök, ett på det psykiatriska sjukhuset samt ett på det stora sjukhuset (enda sjukhuset) på ön. Det var verkligen två unika och intrycksfulla studiebesök.

Psykiatriska sjukhuset

Det börjar med att vi kör upp mot vad vi tror är huvudbyggnaden och möts direkt av en mindre chock. Det första man får syn på är en gård som är som en bur, det är galler runtom och det är kanske ca. 10 killar därinne på gården. Detta är alltså de patienter som är våldsamma, utfört brott, psykotiska osv. Alltså dem som inte kan vara ute i det ”fria”. Männen och kvinnorna var uppdelade, två korridorer för män och 1 korridor för kvinnor med gården i mitten. I varje korridor fanns det olika celler, där vissa faktiskt var inlåsta. I cellen var allt kaklat, allt som fanns sedan var en madrass och en toalett inget mer. Det kändes ganska kalt och sterilt, inte alls ett ställe jag skulle ha velat vara på.

Medan vi väntade på vår rundtur satt vi vid denna utegård och blev välmöta, det var allt från sånger till pratande. Jag tror nog att vi gjorde dem där grabbarna dag. Dem verkligen försökte göra allt för att roa oss och kanske imponera lite. Det var lite pinsamt men dem var ändå smågulliga så dem sjöng och höll på :).

Ute på gården fanns det olika hus som var uppdelade för män och kvinnor separat då man inte uppskattade att män och kvinnor samspelade utan övervak. Husen som dem bodde i var alla ganska förfallna, var i behöv av lite renovering. Kvinnorna var inlåsta när dem sov för att inte männen skulle komma dit men annars så fick dem gå runt på gården. Alla hade varsin säng även om det kunde vara 10 sängar i ett rum.

På något sätt var det ganska mysigt. Mitt bland alla hus spelade patienterna cricket. Och personalen verkar verkligen ha hittat rätt, patienterna var så trevliga mot dem och tvärtom. Man var absolut inte dömande eller otrevlig. Man fick upplevelsen av att man såg varandra som jämlika individer.

Mount Saint John Hospital

Studiebesök 2. Sjukhuset här är på en kulle och ser ganska stort ut, dock så är det inte så stort (tycker jag). Sjukhuset är byggd med många olika korridorer som tar dig till olika ställen så man skulle lätt kunna använda sig av utrymmet på ett mer lämpligt sätt.

Totalt på sjukhuset har men 5 platser där man kan få cytostatika, that’s it. Cytostatikan och redskapen som man använt t.ex. påsen med cytostatikan i vet ni som jobbat med detta att den slängs i en särskild soptunna med försluten påse. NEJ, sånt finns inte här, det slängs i en speciell men helt vanlig sopkorg. Och kön för att få cytostatika var lång.

Vi fick se barnavdelningen också och den tyckte jag var riktigt fin. Man hade målat saker på väggarna och gjort det ganska hemtrevligt precis som i Sverige. På denna avdelning så märkte man inte alls att det kan finnas någon skillnad mellan utveckling och ekonomi inom sjukvården. Dock var det ändå skillnad på neonatalavdelningen. Alla bås var satta nära varandra och man fick ingen avskildhet. Här får föräldrarna också vara med barnen på neonatal tills klockan 21.00 sen är det hemfärd och det kändes tungt. Jag tror aldrig min mamma skulle kunnat lämna mig som nyfödd så det kändes riktigt imponerande att dem klarar av det.

Dock kändes det lite annorlunda att man hade flera sängar i traumarummet, där patienterna som kom med ambulans kom in. Det var inte mycket plats mellan sängarna och om man skulle ha två traumafall tror jag helt klart att det skulle vara riktigt trångt... jag undrar hur det hade gått, om det hade påverkat vården patienterna fick? Hon som tog hand om oss berättade att av Antiguas 85000 invånare såg dem 35000 på akuten förra året, och det känns mycket. Sjukvården här ska bestå av kliniker typ som vårdcentraler hemma men det fungerar inte så då kommer alla till akuten istället.

Allt är så öppet här, det känns inte som att man tänker på sekretess och konfidentialitet som vi i Sverige gör. På IVA låg man antingen på ett rum eller med sängarna bredvid varandra, och visst okej är så i Sverige också men här är det inga gardiner, rummen är som glasburar och man ser alla... Det var intressant att se.  

Dem har ett sjukhussystem här och man ska inte behöva betala men om man utför undersökningar så finns en prislista vid t.ex. röntgen eller blodcentralen något som jag tyckte var lite komiskt. Och sen återigen fick vi bekräftat att blodbanken är nästan obefintlig men att dem nu håller på att arbeta på dem.

Det var två väldigt intressanta studiebesök som lämnade många intryck så det ska bli intressant att åka hem och se hur man reagerar när vi är tillbaka med våra rutiner.

Helgen

Helgen var fullt upp. Dem började med middag och lite fest tillsammans med vår granne Sara. Det var riktigt kul och roligt att se lite unga människor. Man kan lätt säga att saker är annorlunda här, här kan man köpa en drink på en bar i plastmugg och sedan gå vidare till nästa så man sprang mellan massa olika barer för att få det billigaste priset :).

Sedan spenderades lördagen på stranden, våran favorit Darkwood en helt underbar strand med turkosa vatten och vit sand. Vickie hittade en jättestor snäcka, coolt. Annars var det roadtrip som gällde!

Alltså hade vi en fartfylld helg med en massa aktiviteter. Ska försöka uppdatera mer ikväll nu när vi ÄNTLIGEN fått tillbaka internet :))) 

STRÖMAVBROTT, LESS!!

Ja det här med elektriciteten i detta land är något som jag inte kommer att sakna. Jag tror tom att jag kommer att känna mig bortskämd när vi väl kommer hem. Jag sitter på skolan och pluggar (transkriberar ;() och strömen går om vart annat. Det är som ändå så konstigt för mig att det blir strömavbrott så ofta här men alla andra är så vana, ingen reagerar. Strömmen är borta i fem minuter sedan kommer den tillbaka i en halvtimme och sen går den igen... Det är lite annorlunda, men vi kom väl hit för att vi vill uppleva något annorlunda :).

Förresten, soporna, hur kan man ha ett så fint land med så OTROLIGT vacker natur och bara kasta allt skräp överallt?! Man mår nästan psykiskt dåligt, det svider när man slänger en burk i soporna för här finns ingen sortering, allt slängs i samma :(. Hur kan det vara så stor skillnad mellan olika länder egentligen? I Singapore är det böter om du skräpar ner och här skrotar du bilen i diket, finns det inget mellanting iaf?

Intervjuvecka

Jaa som rubriken beskriver har denna vecka till största del bestått av att utföra våra intervjuer. Vissa har gått jättebra andra har varit lite nervösa och svåra att locka ur svar på våra frågor men det gör det hela mer intressant. Det är väldigt intressant att lyssna på människorna här, de ser på saker från en helt annan synvinkel än vad vi gör i Sverige. Även fast dessa människor är allvarligt sjuka så är det viktigaste deras tro och hoppet. Personalen försöker verkligen trycka på att det är viktigt att få patienten att inte förlora hoppet och den religösa tron är enormt stor här. Det är många som beskriver hur viktigt det är att man ber till gud, att man ber med patienten, att man läser ur bibeln och flera nämner att det är Gud som bestämmer när man ska gå, när han och människan är redo. Jag tycker att det är en fin tanke och en fin grej dem gör men det är som inget jag är van vid så då blir det lite speciellt. Det är många besökare som bara kommer till hospicet för att be en bön med en patient eller något liknande och det är ganska ofta man ser en pastor som kommer förbi för att läsa ut bibeln och be böner. Det är fint att många bryr sig på en spirituell nivå och att man får se något annat än bara den medicinska sidan som vi svenskar kan vara extremt bra på. 

Mellan intervjuer har vi hunnit vara på en, jag vet inte riktigt vad man ska kalla det men den kallas "Project Children" och är en institution som ligger nära hospicet som tar hand om barn som blivit övergivna av sina föräldrar. Många av barnen blev övergivna då sjukhuset bytte lokalisation, föräldrar då lämnade sina barn på barnavdelningen för att dem led av någon sjukdom eller inte hade möjlighet att ta hand om dem. Att gå på denna avdelning var tungt, det var nästan lite läskigt att se några av dessa barn pga. hur sjuka dem faktiskt är. Vi vet inte riktigt vad som lider av för sjukdomar, vi ska dit på ett till besök när fler barn är "hemma" för att få mer lärdom. Men många av barnen hade skadade ben, väldigt smala så om man tog på dem fick man nästan känslan av att man skulle bryta av deras arm. Det var nog det som var lite läskigt. Även om jag nu är van vid att jobba med sjuka barn så var det ändå en upplevelse som gjorde en känslomässigt berörd. Det är också så svårt att förstå hur föräldrar bara kan lämna sina barn... det är så många tankar som kommer upp som man aldrig får när man är i Sverige. Här är det nästan så att man accepterar att folk inte kan ta hand om sina barn medan i Sverige är det verkligen hemskt. Men då ska man ju också ha i åtanke att skillnaden på standarden här och i Sverige är enormt stor och det är många som inte har råd med barn. Det är så många faktorer som man lär sig om när man är i ett u-land, man får verkligen ett större perspektiv på sin omvärld och sina medmänniskor. 

Vi har även fått delta i ett familjemöte med läkaren, även detta väldigt lärorikt. Att få lyssna på patientens familj och deras perspektiv på hela situation samt vad som är möjligt och inte möjligt är både intressant, jobbigt och känslomässigt. Man ser verkligen hur mycket familjen älskar patienten men att vissa saker inte är möjliga att genomföra. Det är även en intressant sak att här kan man ha möten med familjen där patienten inte deltar, något som aldrig skulle kunna hända i Sverige. Man ser det här som att det är väldigt viktigt att prata med patientens familj och ge dem en ökad förståelse över situationen men att patienten inte alltid behöver vara närvarande. Man pratar om konfidentialitet här men inte alls på samma nivå som i Sverige. Här har man rätt att ställa frågor om patientens tillstånd och alla har rätt att svara på frågan även om patienten inte är närvarande eller gett sitt godkännande, något som jag kan tycka är lite konstigt men ändå förstår för att underlätta patienten. Vi har fått förståelse över att detta inte är något som talas särskilt mycket om under utbildningen här medan i Sverige är det en av huvudsakerna som diskuteras... 

Nu är det transkribering för fulla muggar, det tar tid det här! Vi börjar känna en liten tidspress på att hinna med saker också så från nästa vecka ska vi försöka att ta lite mer semester :). Men vi ska även försöka hinna med att åka till mental sjukhuset här på ön, en upplevelse som tydligen ska vara ganska tung. Vi har blivit varnade innan att det inte är en särskilt trevlig miljö men vi tycker att det vore bra att få den erfarenheten. Vi ska även förbi ett äldreboende där fattiga bor för att få den upplevelsen. Så det blir en vecka med en massa påhit :). 

Och jag trodde att jag aldrig skulle säga detta MEN det har regnat idag SÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ skönt!! Det var längesen vi såg regn nu och det behövdes :) Gör vädret ännu mer härligt för stranden imorgon :) 

Super bowl, någon konstig "sjukdom", djupa tankar och ett till dödsfall.

Tiden går snabbt nu och man märker att dagarna är många och att det är mycket som händer... Det är nästan så att man själv inte riktigt hänger med på vad som händer när eller vad det faktiskt är som händer. 

Super bowl

Igår var det ju Super Bowl, något som vi intensivt följde på en lokal bar tillsammans med våra vänner plockmat, skräpmat, vinflaskor och ett gäng härliga människor. Den ena av dem som var med igår hade kontakter på det stora barnsjukhuset i England och när jag berätta om mitt intresse om att jobba med cancersjuka barn sa han att han gärna hjälpte mig med kontakter. Det är så sjukt bra att träffa alla typer av människor nu, verkligen alla möjliga typer som kan hjälpa oss i framtiden. Vi berättade även om ett samarbete mellan Dr. Morenos skola (AICASA) och LTU vilket han tyckte var jättebra så det är bra med folk som pushar på här :). 

Själva matchen var väligt rolig att titta på. Många som kollade där på puben hade inlevelse och en riktig sportkänsla, man kan smått beskriva det som krig mellan alla olika som hejade på. Vi vet inte riktigt vilket lag vi hejade på men hejade och applåderade gjorde vi iaf och det var kul! Lite gambling hann vi också med, men mest för skojskull och för att det tillhör kulturen här på Antigua när man kollar på Super Bowl på Antigua. Men för nöjesskull kan vi ju säga att vårt lag vann ;)! 

Djupa tankar och diskussioner

Det börjar bli många olika funderingar här hemma nu, mycket om skillnaderna mellan Sverige och Antigua. Det är så svårt att uppskatta vad vi har hemma, när det kommer till allt måste jag säga. Vi ser så mycket som en självklarhet och även fast vi befinner oss på de flesta bra områdena i Antigua så ser man och förstår att detta är ett utvecklingsland. 

Strömavbrott är inte ovanligt här, det händer iprincip varje dag. För att inte få avbrott som är längre så har man egna generatorer (dem som har råd). Vatten från regeringen har varit avstängt i 3 veckor för man har inte tillräckligt med vatten och man prioriterar lyxhotellen. Lagar finns i det här landet, men många är sådana lagar som man inte bryr sig om. Man saknar resurserna har för att implementera lagarna och fängelsena är fulla. Det med fängelse, att ha någon i fängelse är dyrt så det händer ibland att man "släpper" dem som begått brott för att sedan skjuta dem, billigare. Det påbörjas så mpnga nya projekt, husbyggen men efter hälften så snor någon pengarna, drar och lämnar bygget till att förfalla. Bilar skrotas vid vägkanten och det finns ingen källsortering. Sen behöver jag kanske inte nämna vården, ni har ju fått höra en del redan och den är ju inte toppen även om den funkar. 

Som ni kanske förstår är det mycket som är annorlunda och saker som vi ändå måste acceptera för att kunna vara här utan att fundera ihjäl. Vi i Sverige är experter på att gnälla och tycka att det är så irriterande med hög skatt, strömavbrott, dålig vård osv., men det känns som att vi väljer att inte se det vi faktiskt har. Visst kan jag hålla med om att det är höga skatter eller att vården inte alltid är perfekt men den är ju inte dålig, eller så känner jag nu efter det här iaf. Vi har mycket som behöver förbättras i Sverige men vi måste och se det som vi har, dem resurserna vi har tillgång till och den rätten vi har till att bli behandlade för den vi är. Sverige är ett bra land.

Med detta menar jag inte att Antigua är ett dåligt land, utan ett land under utveckling. Däremot måste jag säga att det är mycket som jag önskar att man tagit efter i Sverige t.ex. hur man bemöter folk, här är man så trevlig och verkligen bryr sig om sina medmänniskor. Det är verkligen något som är beundransvärt. Man får verkligen upp ögonen här och märker att oavsett land man bor i och vilken ekonomi osv så har vi mycket att lära av varandra. 

Någon konstig "sjukdom"

Jaa, jag har iprincip spenderat dagen i sängen, helt orkeslös och helt utmattad. Det känns nästan som att jag väger 350 kg och knappt orkar lyfta en arm, att det sedan är varmt hjälper ju inte saken. Vickie har fått ta hand om mig lite, vilket har varit guldvärt! Efter alla analyser av mina symtom så har Dr. Bergqvist diagnostiserat det som Dengue feber (hon har bytt karriär för en dag ;)). Jag hoppas att det går bort snart för att frysa och svettas omvartannat är enormt jobbigt i 30 graders värme, och klådan som tillkommit, jaa snart lekar jag Baloo i djungelboken och kliar mig konstant mot en palm! 

Iaf så har vi kommit fram till att alla mygg i vår lägenhet är dessa mygg som bär dessa virus, men förhoppningsvis så blir allt bra ändå :). 

Hospicet

Eftersom jag låg nedslagen på sängen åkte Vickie ensam till ett personalmötet på hospicet. Ett möte som handlade om många olika saker, både om vård och om stämning på arbetsplatsen. Här har man en kommunikationsbok där många är ganska grova vilket påverkar stämningen ibland. Men vad jag förstod på Vickie så verkade alla positiva och önskade mer utbildning vilket jag ser som en väldigt positiv sak. Alla är väldigt angelägna om att erbjuda patienterna en bra vård. 

Vi fick också veta att en andra patient har nu gått bort, tidigt imorse. Det är tråkigt att få veta om patienternas bortgång, särskilt när man fått en relation till dem och deras anhöriga. En bortgång är aldrig kul, oavsett om den var väntad eller inte... 

Vi har även fått uppgifter, eller förfrågningar på om vi kan hjälpa med att skapa en inventarielista och en ny medicinlista till personalen för dem att signera läkemedel och hålla koll på allt material. Har någon några förslag på hur man kan utforma en sådan är alla förslag välkomna =D. 

Spännande fortsatt kväll

På kvällens agenda är det att hoppas att tvn kommer igång. När det blåst mycket är det tydligen vanligt att tvn lägger av... Lite segt speciellt när nytt NCIS avsnitt väntar! Annars så blir det nog liten utmaning här i livet och smaka den nya fantan "Fanta Banan!". Känns inte som världens godaste men man måste ju testa medan man är här. Vi ska försöka ta bildbevis och betygsätta så får ni se sen :). 

Vickie håller även på att förgifta sig själv med myggsprej, hon ser dem överallt! Man kan lätt säga att mygga har blivit vår tredje partner i denna relation, "Henni och Vickie tillsammans med Mygga på äventyr i Antigua" ;)!

Ett litet annorlunda inlägg kanske...

Det har varit en tung dag, både positiv och negativt och innan jag går och lägger mig tänkte jag att det kan vara bra att skriva av sig lite... 

Dagen började TIDIGT, 7.00 var Jane här för att hämta oss och köra oss till hospicet för dagens arbetspass. Det var tungt att gå upp så tidigt, man sover inte så bra här så all tid på morgonen är dyrbar. Bilturen in till hospicet var lärorik, t.ex. kan jag meddela att Antigua INTE har resurser för att utföra allergitest, utan detta måste man åka till Barbados för att göra. Det känns ganska sjukt, att åka till ett annat land för ett allergitest menmen ö-livet i ett nötskal. 

På hospicet hann vi få två intervjuer gjorde, fixa med ny bil samt hjälpa till mer patienterna och även långt samtal med anhöriga till patienten. Det är så kul att höra på hur dem berättar om Antigua, deras liv, deras erfarenheter och allt annat dem genomgått i sitt liv, både det positiva och det negativa. Det är även intressant och lyssna på dem när dem talar om sin tro, Gud är en viktig del av deras liv här i Antigua. Tron på Gud är verkligen något som dem förlitar sig ganska mycket på.

Sen var det dags, begravning. Det är vanligt att personalen på hospicet går på begravningen när en patient har dött, så eftersom vi kände patienten som nyligen gått bort tänkte vi att vi skulle visa vår respekt och gick på begravningen. 

Det var en fin begravning, men i delar som i alla fall jag inte har varit med om tidigare. Först var man i kapellet, jättefint med kistan och talen som hölls. Det var svårt att inte le åt de roliga sakerna dem berätta men heller svårt att hålla tårarna borta. 

Efter kapellet åker man till kyrkogården för att se när dem för ner kistan. Detta var för mig nytt, och kanske känslomässigt jobbigt på olika sätt. Här händer det mesta för hand, man hade grävt upp två stora högar jord på vardera sida hålet som man sedan försökte lyfta kistan över. Både jag och Vickie upplevde detta lite jobbigt. Det var inte hur lätt som helst att föra över kistan och tyvärr fick man känslan av att kroppen skulle falla ut ur kistan. Till sång fick man se kistan åka ner och hur männen började sätta över jord. Här stannar man tills kistan är helt nere under jorden. 

Det jobbiga med idag var att se kyrkogården, det var kaos. Gravstenar stod huller om buller, sneda, sönderfallna, jaa allt you name it. Det var verkligen kaos. En av gravarna, två barn som tydligen gått bort i en brand för tre år sedan har fullt med nallar över hela graven. Vi snackar om ett 50-tal nallar. Det kändes så hemskt och jag var inte alls bekväm med det även om jag förstår att familjen vill hedra dem... En annan grej som var lite jobbig att se var deras markering på gravarna, efter ordningen på dödsfallet och året, alltså kan en gravplats vara markerad med "298 of 2011". Egentligen har man gravstenar men man kunde se ganska många av dessa skyltar, antagligen för att man inte har råd med en gravsten...

Om man ska kremeras i Antigua så går inte det, man måste få kroppen skickad till ett annat land där dem kan kremera den och skicka tillbaka askan. Även detta kändes lite konstigt men alla har vi olika sätt att göra det på... På kyrkogården kan man gräva ner aska men kyrkogården här är så full så man kan knappt gå till alla gravar. När gravgrävarna inte jobbar sitter dem och hänger på gravarna som att dem vore rastplatser... enormt respektlöst enligt mig. 

Efter kistläggningen blev vi bjudna till familjens hem, vi tänkte inte åka dit först men det blev en självklarhet när hon bad oss komma. Vi blev bjudna på dricka, historier, mat och trevligt sällskap. Det känns lite konstigt för oss svenskar att ändå gå på begravningen och det men här gör man så. Även om man inte känner personen jätteväl så går man för att visa respekt för familjen, jag tycker att det är fint. Och när vi väl skulle åka vidare till nästa middag så fråga dem om dem kunde ta med oss ut på en båt någon helg, helt klart något vi skulle vara intresserade av. Människorna här är verkligen snälla!

Kvällen fortsatte med trevligt och lärorika samtal och riktigt god mat hos Agnes, grundaren av Hospicet. En kvinna med krut i sig, det är så beundransvärt vad hon har gjort för detta land. Hon bjöd även på Red Snapper, en fisk som är populär här. Riktigt gott var det! 

Som ni märker har dagen verkligen varit fullpackad från halv sju imorse... Vi är verkligen trött både psykiskt och fysiskt. Det var väldigt intressant att se begravningen och jag är nöjd med att vi gick, man märkte att dottern verkligen uppskattade det och det är allt som betyder något. Men dem sakerna som ändå var lite jobbiga fick en att tänka... tänka på tiden då jag kanske ska begrava min mamma eller pappa. Jag hade inte varit bekväm med att den kyrkogården men jag vet också att mina krav här högre för jag är van vid den svenska standarden. När man går på begravning tänker man också på de begravningar som man varit på tidigare, och det är en tung upplevelse. Tankarna spinner för fullt nu och ett samtal hem imorgon kommer att vara bra och skönt, bara för att komma ner på jorden igen :). Vi lär oss verkligen att uppskatta det vi har i Sverige oberoende på om det är våra friska föräldrar och familj (Vickie saknar verkligen sin brorsdotter Ronja, och pratar stolt om hennes nya matvanor :)) till våra vägar. När vi kommer hem kommer det nog ta ett bra tag innan vi kommer smälta allt vi sett, upplevt och fått lära... 

Detta kanske blev ett lite tråkigt inlägg och lite känslomässigt inlägg men ibland måste man också få skriva av sig och låta er där hemma veta att vi tänker på er och uppskattar er extra mycket en kväll som denna... 

Nu får tankarna lugna ner sig och kudden väntar med glädje. Hoppas ni alla mår bra i er snöstorm, här är det 30 grader varmt ;)! 

Puss & Kram  

Nice...........................................................!!

Om vi hör ordet nice en gång till skriker vi!! 

Ordet nice... ett helt vanligt ord men nu börjar vi bli less!! Varje gång vi går någonstans affären, stan, stranden, I BILEN, jaa alla möjliga ställen så får vi killar som viskar "niiiiiiice" åt oss. 

Det var lite roligt i början, självklart, uppmärksamhet är alltid kul men nu efter 3 veckor börjar det verkligen bli jobbigt. Man känner sig också lite otrevlig när man försöker ignorera det men det går som inte på något annat sätt. Det är creepy och känns inte riktigt okej. Vi kan gott konstatera att deras raggningsmetoder helt klart behöver förbättras. 

Så min och Vickies nya hälsningsfras kommer att bli "nice", men först efter att vi kommit hem och sluppit det ett par veckor/år/decennier ;). 

Helgens händelser + besök på sjukhus

Så var ännu en helg förbi och vi har nu varit här i 3 veckor. Det känns som ingenting samtidigt som det känns som en evighet. Det är svårt att beskriva hur man upplever tiden men så länge det är roligt så borde det ju inte spela någon roll :)! 

Helgen som gått har varit en lugn helg, en helg vi behövde. Lördagen spenderades på stranden under förmiddagen för att sedan åka till hospicet och utföra en intervju. Stränderna här är så magiska, turkosa vatten, vita stränder, palmer och snäckor, jaa allt som man kan tänka sig. Dock så var det ju en liten sak med det där med sol, solbränna. Att jag har bränt mig går inte att missa, JAG LYSER. Trots SPF 50 så ville solen inte vara lika snäll mot mig eller mot Vickie för den delen som också brände sig men inte alls lika mycket. Det gäller att passa sig men det var härligt. 

Intervjun på lördagen var hur bra som helst. Personen vi intervjuade sa så mycket saker som är vettigt och som kan komma till användning i vår c-uppsats. Intervjun varade i en timme men jag lovar vi kunde ha fortsatt en timme till. Vi har verkligen kommit igång med uppsatsen nu och det känns bra. Även om det är mycket kvar och det är mycket jobb så är det skönt att det går frammåt. Det blir också mycket lättare när skolan ger så bra stöd och peppar oss, samt verkar tycka att vi är på rätt spår trots våra egna spontana beslut så det känns riktigt bra. 

Såå söndagens äventyr, SundayFunday. 

Vi åkte ut med Mr. Moreno samt en kompis till honom Monnell. Vi åkte runt till olika ställen, drack vin, åt så ENROMT god mat, badade i poolen till solnedgången. Ja en helt fantastisk söndag. Det är verkligen så kul att hänga med Mr. Moreno eftersom att visar oss ön, är rolig och lite galen också (haha). Sen att han tar oss till lyxställen gör ju inte saken sämre ;). 

Sunday Funday!!! 

Hospicemöte och snabb besök på sjukhuset.

Som rubriken säger började dagen med ett årligt möte angående Hospicet tillsammans med styrelsen och dem som är engagerade. Det var intressant att lyssna. Vi fick höra om deras utveckling, deras behov av saker, problem med deras mark och beskrivning över deras utveckling med personalen. Det är inte lätt att bedriva detta hospice så det är imponerande att dem klarar det så bra. 

Efter mötet följde vi med sjuksköterskan till sjukhuset för att träffa två patienter. Vi fick se akuten och en avdelning. Det var en speciell upplevelse och nu märkte man tydligt att detta inte är ett land med dem resurser vi har i Sverige. Sjukhuset är bara några år gammalt men ändå så såg det äldre ut, slitna väggar, golv och lite smått gammalmodigt. Vagnen som dem använde för förvaring av dropp såg ut som en verktygsvagn. Journaler låg helt öppet på bänken som vi kunde läsa. Patienter låg i rum uppdelade med skynken. Och mitt i allt precis bredvid ingången satt en patient och anhörig och gick igenom med läkaren om deras sjukdomar, röntgenbilder och deras behandling, helt öppet. Det var verkligen en stor skillnad. 

På våravdelningen fanns det inga enrum vad vi kunde se iaf. Det var rum med fyra patienter i varje rum. PVK:erna på patienterna var fastklistrade med genomskinlig tejp, inget skydd alls. Bara rakt in i huden. Rummen var trånga och det var inte mycket rum för patienterna att ha själva. En patient låg bunden till sängen med gasbinda för att han inte skulle dra ut en sond. Det var verkligen en ny upplevelse att se. Det är tungt att sa alla dessa saker men samtidigt så lärorikt och beundransvärt över hur dem kan erbjuda patienterna den vård som vi också erbjuder. Man börjar fråga sig om det egentligen är så att vi i Sverige använder för mycket resurser, överanvänder eller är det verkligen en brist här? Det är säkert en blandning men ändå tankeställningar som hela tiden kommer upp. 

Vi hoppas på att få åka till sjukhuset igen och va där en hel dag eller iaf gå runt och se hur det fungerar. Det känns som att det är verkligen en bra upplevelse att få se olika saker. Man måste ju passa på när man är här. 

Dagens scenario...

Vickie och jag kommer hem, kalkonen är fortfarande frusen.

Henni: - Ska vi köpa mat?
Vickie: - Ja, vi drar till Subway!

En bilfärd senare kliver vi in på Subway, en liten Subway. Vi står och bestämmer vad vi ska ha, lägger vår beställning och väntar.

In kliver en mörkhyad, stor, kraftig man med cornrows (nån hårsak med flätor), tittar på oss.

Mannen: Hey, I think I saw you dancing away at King's Casino last Friday night.

Vickie och jag tittar generat på varandra: Ehh, jaa hehe.

PINSAMT!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Men vi bjuder väl på den då :).

Dagens fråga: Hur många ljushyade, rödhåriga svenskar tror ni det finns på denna ö? :O

Vad var det som hände egentligen...?!

Första kvällspasset avklarat

Ja, som rubriken säger har vi nu utfört ett kvällspass på Hospicet, och man kan minst sagt säga att det var en intressant upplevelse. Kvällspasset börjar lugnt, väldigt lugnt med många lärorika diskussioner med en i personalen vi inte hunnit träffa än. Det var intressant att lyssna på hennes tankesätt och om hur hon beskrev hur det är att jobba inom hemsjukvård, palliativ vård och på sjukhus här i Antigua. 

Sen small det till... helt plötsligt blir en patient jättedålig och när jag matar honom genom en sond går ingenting ner. Man kollar inte innan man ger maten att sonden sitter på rätt plats utan detta kollar man när passet börjar. Iaf så gick det inte, dem i personalen försöker och försöker men det går inte. Vi märker alla att han försvinner i medvetande och är okontaktbar. Voopss så ska sjuksköterskan kallas in akut! 

Medan detta pågick kom dottern till en annan patient som tyckte hennes mamma var dålig så hon ringde dit sin privata läkare akut som ordinerade syrgas. Så helt mitt i allt dras stora syrgastuben fram (här finns det inte i väggen) och diskussioner om mängd och patientens tillstånd diskuteras. 

Och utöver det fick en annan dotter akut åka till apoteket för att hämta ut läkemedel till sin mamma som hade fått riktigt dåliga ögon och hade ont. Här är det nämligen så att anhöriga måste hämta ut läkemedel till patienterna för att dem ska få det, hospicet har inga läkemedel som dem delar ut. 

Man kan lugnt säga att allt hände på engång. Tror att både jag och Victoria hade lite svårt att smälta kvällen när vi kom hem. 

Sen så var det då idag... 

Jobbet börjar bra, vi får till och med en intervju utförd som gick riktigt bra. Personen vi intervjuade svarade bra på frågor och vi känner garanterat att denna har gett oss information som vi kan använda till vår c-uppsats. Vi har även fått några informerat samtycke avklarade och det känns också bra. Man kan nu säga att vi är igång med vår uppsats på riktigt. 

En ny sjuksköterska var på hospicet idag, kul med ny personal. Hon bestämde sig för att byta sond hos en av patienterna för den ansågs äcklig, och det var den. Så vi ansåg båda två att det hon tänkte göra inte var mer än rätt, vilket också bekräftades när hon drog ut den eftersom den var igenkorkade med en massa blod på toppen. 

Hon använde sug och rengjorde munnen och jag tror nog han mådde mycket bättre efter det. Men att sätta tillbaka sonden, blev en stor utmaning. Och jag tror att det blev jobbigt för oss alla. Sonden ville bara inte gå ner, den fastnade och rullade ihop sig i munnen eller vägra gå förbi struplocket. Det var nästan omöjligt. I slutändan gick det inte att få dit en sond, man var tvungen att avbryta försöket för att skona patienten. 

Det var intressant att se dem använda sugen då detta är en gammaldags maskin. Det var lika jämfört med sverige men ändå olika. Det var en bra upplevelse att vara med om men det var psykiskt tungt. Man såg på patienten att han inte tyckte om det, att det var jobbigt och obehagligt. Även problemet att man inte fick ner den igen kommer ju att påverka patienten under det närmaste dygnet. Jag måste dock säga att sjuksköterskan skötte det snyggt, hon ville lära oss och kommunicerade med oss och tog hjälp av oss och våra kunskaper men även kommunicerade kontinuerligt med patienten. Även om det var tungt för patienten tror jag att han upplevde att han blev väl omhändertagen men det ska bli intressant att komma till jobbet på fredag igen för att se hur situationen har utvecklats. 

Att vara här...

Vissa ögonblick här är tunga, och det är svårt att se när patienterna mår så dåligt (är döende). Vi är inte riktigt vana vid den synen så det är klart att det tar på oss en del. Men det är enormt lärorikt och vi tror nog att vi kommer komma hem med större respekt gentemot den svenska vården, våga fråga mer samt ha en större respekt till resurserna som vi har. För allt är inte självklart... det märker vi här. Ibland får man göra det bästa av situationen vilket jag anser är något vi i Sverige behöver lära oss. Vi måste lära oss att uppskatta oss själva och våra möjligheter inom vården som vi faktiskt har... 

BILDER!!!!

Snabbresume av helgen.

Helgen har bestått av stranden och en massa nya upptäckter. Kaj tog oss runt och visade bra ställen på ön, allt från restauranger, kroger, stränder osv. Det har verkligen varit toppen att ha en svensk vän här som redan är bekant med ön och kan visa oss bra ställen och ge oss tips om mindre bra ställen. 

Vi kan ju lugnt säga att vi ätit underbar mat i helgen, helt fantastiskt. Allt från hummer till tonfisk. Också Kajs förtjänst, vi vet inte riktigt hur vi ska tacka honom riktigt. 

Söndagen bestod av att vår kontaktperson, Kaj, Henrik (en annan svensk) och Chris tog oss runt på lite lyxiga ställen. Vackra ställen med gott sällskap och god dryck. 

Chris har även sagt att han ska hjälpa oss med att komma ut och segla samt få åka fyrhjuling i regnskogen. Det ska bli SÅÅÅÅ kul!! Vi väntar bara på lite regn så det blir lite lerigt. 

Vi kan inte sticka under stolen med att vi lärt känna rätt personer här på ön. Alla är så hjälpsamma och glada. Det är nästan så man blir lite chockad. Vi har inte direkt vant oss vid det än. Men verkligen ett STORT plus för detta land.

Dagens projekt...

Idag har det varit en produktiv dag, nästan iaf. Efter ett väldigt bra samtal med två av våra lärare på skolan imorse kände vi oss mer taggade för vår c-uppsats, och att vi är på rätt spår. Det är även skönt att prata och reflektera om vården här i Antigua med någon som har mer erfarenhet och kunskap från Sverige än vad vi har än. 

Vi passade även på att testa utrustningen för nästa vecka då vi ska vara med via adobe på internationella kvällen på skolan. Det ska bli kul att få berätta för folk om hur vi har det och ge tips till de yngre studenterna om hur man kan gå till väga, saker som vi kanske önskat veta innan vi påbörjade denna resa. 

Efter detta samtal åkte vi till stranden efter lite snäckplockning. Snäckorna som finns här är helt otroliga, enorma och vackra. Det blir lätt att ta med några hem, den enda frågan om hur många är vikten. 

Dagen har även innehållit (tro det eller ej) PLUGG. Imorgon är det dags för vår första intervju för c-uppsatsen. Lite nervöst men vi tror nog att det ska gå bra. Utöver detta påpekar våra kära mödrar på att vi ska blogga mer så vi ska se vad vi kan göra. För att kompensera lite tänkte vi lägga upp lite bilder. 

Hoppas alla har det toppen i Sverige :)! (Särskilt Kaj som åkte hem till kalla Sverige ;)). 

En video över bilturen förbi "vårt" universitet för vår vistelse. 

När man kör bil så kan man möta alla konstiga saker, oavsett väg, hastighet eller objekt på släppet är det VANLIGT att se folk sittande där bak. Lite obehagligt att vara den som kör efter på denna enormt guppiga väg. 

Ja,  vi kunde ju ha haft det sämre i helgen ;)! 

Helgens vackra solnedgång. 

Här "crashar" vi ett barnkalas och blir bjudna på allt möjligt. Är kalaset för vuxna eller för barn? ;)  

Chris som ska ta oss på äventyr tillsammans med vår kontaktperson Dr. Moreno! 

Ibland får man annorlunda sällskap på denna ö.

Den svenska trion!

Proseco och hummer, kan det bli bättre avslut på en fantastisk helg?! 

Vår kära svenska vän Kaj, "the beach is that way". 

En av 365 stränder. 

Ibland märks det att detta är ett utvecklingsland. 

Soon to be nurses at St John Hospice! 

Tivolit är i stan...

Tivolit = oss! 

Ja, det är ungefär så det känns. Det är inte många som är så ljushyade som vi är och det märks på hur folk är. Ni får inte missförstå mig, människorna är SÅ trevliga. T.ex. så var det en man idag som visade vägen till ett shoppingcenter, väldigt långt bort bara för att vara snäll, helt sjukt. Däremot väl på detta shoppingcenter så var vi den stor attraktionen. Barn sprang runt oss, viskade och pekade, samt kom fram och prata med oss. Man märker att alla är inte vana vid att se en så ljushyad (eftersom vi är bleka som få). På hospicet har dem även sagt att vissa kanske aldrig sett någon så ljushyad och från Sverige så de kan ställa en massa frågor och tycka vi är annorlunda. Eftersom folk är så trevliga och hjälpsamma trots detta så är det inget som stör oss, dock är det en intressant upplevelse, vi var inte beredda på det. Det är roligt att vara lite exotisk =D! 

Det här med ändrad teori för c-uppsatsen...

För er som inte vet så har vår frågeställning hela tiden handlat om vilka omvårdnadshandlingar man utför för att främja palliativa (personer i livets slutskede) patienters livskvalite. Detta är dock inte filosofin man har här har vi fått lära oss idag. På det här hospicet arbetar man inte för att främja livskvaliten utan man arbetar för att främja kvaliten på ens död. Läkaren på hospicet berättade väldigt mycket för oss idag och förklarade att här på hospicet så handlar det om att ens död ska vara bekväm, inte att livskvaliten skulle främjas. Så vår fråga som vi måste ställa oss nu är ska vår tes omformuleras eller ska den vara den samma?! Vi blev varnade för att detta kunde ske och det är först nu man förstår vad folk menade. Det är svårt att få till en frågeställning som är bra och som passar alla former. Tur att vår handledare i Sverige är toppen att bolla tankar med :). 

Hospice.

Idag har personalen på hospicet bjudit oss på mat, Fungi. En nationalrätt här i Antigua som är gjord på Ocra och majspulver eller något liknande tillsammans med kyckling. Det var en intressant smakupplevelse. Jag tyckte om det, Vickie var mer osäker. Personalen är så trevlig och rolig, lite galna också (på ett positivt sätt). 

Annars har vi fått lära oss regeln, var inte med om en olycka på Antigua! Tydligen så finns det inga resurser här för att ha en blodbank, så det är hela tiden brist. Vid en olycka så kan man kallas in för att donera blod. De hade heller inga möjligheter till att plocka ut blodets beståndsdelar t.ex. trombocyter. Så med andra ord inga olyckor! 

Även om vi varit på hospicet nu några dagar så fortsätter det komma upp saker som är annorlunda jämfört med Sverige. Det är så mycket som vi ser som självklart men får nu lära oss att det är inte självklart. Man får verkligen lära sig och får en större förståelse över vad vård verkligen innebär och att det inte alltid handlar läkemedel och resurser utan att vi ibland kan glömma patienten i sig. 

En ny upplevelse är antibiotika som pulver, vet någon vad det är för något? Har vi det i Sverige? Här har man det och sätter på trycksår. Väldigt intressant att se, men vi visste inte ens att man kunde göra det. Ännu en lärorik upplevelse!! 

Här kommer lite bilder: 

Nationalrätten Fungi med kyckling. 

Mumsfilibaba!

Några av den härliga personalen på hospicet. 

Oinbjudna gäster, avslappnad attityd, annorlunda attityd och en massa myggbett.

Ja, då har vi varit här i några dagar. Det känns som att tiden går jätte fort samtidigt som jätte sakta, ganska svårt att förklara. Under dessa dagar sedan vi sist blogga har vi hunnit med ganska mycket, allt från strandbesök till arbete på hospicet. 

Till att börja med har vi nu fått saker organiserade på skolan. Skolan ligger cirka 10 minuter bort från där vi bor. Det är en fin skola, iaf den stora byggnaden och ingången. På området så kan man se att det är under konstruktion och reparation efter en storm som var här för ett bra tag sen. För att komma in på skolan behöver vi ha visitor passes. Man måste gå igenom en ingång där vakter är som måste släppa in oss, annars kommer man inte in. Väldigt annorlunda jämfört med Sverige där man kan komma och gå som man vill. 

Något som verkligen är en upplevelse här är elektriciteten! Mitt från ingenstans kan det blinka till, allt kan dö och det blir mörkt och andra sekunden är elen tillbaka. Man får verkligen en uppfattning över hur lyxigt det är med välfungerande el. Några 100 meter från vårt hus hänger en elledning som är av, det ser ut som att det är en gren som hänger ner från kablarna men sedan ser man att det är faktiskt elkablarna som hänger fritt från pelaren. Och jag kan meddela att när elen går här och när det är mörkt så är det kolsvart!!! Man ser knappt konturen på ens egna fötter. 

Så, det här med oinbjudna gäster. Jag vet inte om någon av oss är ett stort fan av dessa kackerlackor. Dem kommer fram lite då då och det känns inte topp direkt. Igår fick Vickie även besök av en fett spindel som tyckte om hennes område. Obehaget under natten för oro över nytt besök skapade lite sömnstörningar. 

Sen var det ju också det här med myggen. Vickie har den j*vla turen att hon enbart får små bett medan jag får feta sår som kliar så inåt helvete. Jag vet inte varför dem tycker om mig så mycket men sämst är det iaf! 

En annan nyhet, vi har en bil! :) Det är iprincip omöjligt att ta sig runt här på ön utan bil. Så nu hyr vi en från en kvinna för ett ganska bra pris. Det känns bra och är skönt med en bil så man inte känner sig så låst. Däremot är det en utmaning att köra här. För det första så kör man på vänster sida och det här med trafiklagar vet vi knappt om det existerar. Här kör man som man tycker, stannar mitt på vägen och trafikolyckor är INTE ovanligt. Det är knappt så man ser en bil utan bucklor (utan att överdriva). Sen den här vägen, även om den är asfalterad så är det stora hål, vägkanten är riktigt hög och smal. Det är som att åka bergodalbana när man sitter i bilen. Vi var även på polisstationen för att fixa vårt körkort, haha, det var ett litet hus mitt i ingenstans, två poliser varav ena satt och spela bilspel och den andra satt vid ett skrivbord. Dem verkar inte ha så mycket att göra. 

Sist men inte minst så måste vi ju beskriva hospicet lite snabbt. Det är en riktig upplevelse. Patienterna har stora trycksår, små rum och varmt. Man kan definitivt säga att det är annorlunda jämfört med Sverige. För att justera sängen så är det manuellt, och personalen lyfter själv patientet för att justera deras position i sängen. Men jag måste säga att personalen är väldigt trevlig och glad mot patienterna. Man säger alltid Mr. eller Mrs. för respekt. 

Trycksår, vi har diskuterat det i skolan, flera gånger och vi har så många olika alternativ till omläggning. Här finns inte dessa resurser utan man har en blandning som man skapar för att rengöra såret och sedan sätta på gasbinda. Det är verkligen kul att se hur en värld utanför Sveriges vård fungerar. Även om det är annorlunda så märker man tydligt att både personalen och patienterna är nöjda och trivs. Och det är så kul att se hur mycket gladare man blir bara av lite färg :). 

Hoppas ni alla har det bra därhemma i kylan. Här i de varma 30 grader och aldrig någon skugga väntar ett långt arbetspass imorgon. (Bilder kommer snart)! 

Bonfire!

Vi gick över till vår kontaktperson för att fråga om morgondagen och registreringen... Istället slutade kvällen på en bar där dem hade en bonfire och en massa rika människor! :0 Vi tror vi kan nog vänja vid det karibiska livet!!! :-)

Så var det de här med flygplatser...

Det här med att mellanlanda på en flygplats där ALLA säger olika kring vart man kan förvara väskor är ju en speciell upplevelse. För tillfället sitter vi på flygplatsen där all personal sim stämplar ut och pratar en massa med oss. Alla här i USA är så trevliga, och alla blir så fasinerade när vi säger att vi är från Sverige och ska till Antigua. Bra eller dåligt är frågan?! 😁

Planet går först om 10 timmar så det är en lång väntan framför oss. Oändlig känns den som just nu. Dagen har iaf spenderats i New Jersey på ett STORT shoppingcenter med massage, intressant mat och ett par nya skor för Vickie. Vi kan ju lätt erkänna att väskan får tömmas för shopping pålägga hem sen 😃. 

Imorgon väntar Antigua, möte med vår kontaktperson och jag skulle gissa på en hel del sömn. Den börjar bli saknad nu. 

Hoppas ni alla har det bra därhemma i Sverige! 😊

Dags att kicka igång bloggen! :)

Klockan tickar för fullt och nervositeten stiger, det är svårt att förstå att dagen är snart här och att allt slit under terminen kommer vara värt det. Imorgon klockan 9.00 lyfter planet mot andra bredgrader och vårt efterlängtade äventyr ska börja. 8 veckor i Antigua and Barbuda. Det känns som att det var igår som vi skrek i telefon för att vi fått stipendium från MFS och LTU. Helt sinnessjukt!

För er som inte vet vad vi ska göra och vilka vi är så är vi två tjejer (Henrietta och Victoria) som precis ska börja vår sista termin för att bli examinerade sjuksköterskor uppe i Luleå. Vi har blivit tilldelade ett stipendium  som ger oss möjligheten att åka till ett u-land för att utföra en empirisk studie till vår c-uppsats. Vi har valt att inrikta oss på palliativ vård och hur dem i u-länder utför omvårdnadshandlingar för att främja deras livskvalité. Detta kommer att utföras på ett hospice i Antigua och Barbuda där vi kommer att arbeta som voluntärer samtidigt som vi utför vår studie.

På denna blogg kommer vi att försöka beskriva vad vi går igenom, upplever och får lära oss under tidens gång, helt enkelt kommer vi att skriva om allt så ofta det bara går! :)

För er som inte vet vart Antigua och Barbuda ligger eller vad det är för land (det visste inte vi heller när vi valde land ;)) så kan ni kolla in denna länk: http://www.visitantiguabarbuda.com/ 

Hoppas ni följer vår lilla resa! Kommer det upp några frågor är det bara att fråga på!

Lets the adventure begin =D

// Henni och Vickie