Ett litet annorlunda inlägg kanske...

Det har varit en tung dag, både positiv och negativt och innan jag går och lägger mig tänkte jag att det kan vara bra att skriva av sig lite... 

Dagen började TIDIGT, 7.00 var Jane här för att hämta oss och köra oss till hospicet för dagens arbetspass. Det var tungt att gå upp så tidigt, man sover inte så bra här så all tid på morgonen är dyrbar. Bilturen in till hospicet var lärorik, t.ex. kan jag meddela att Antigua INTE har resurser för att utföra allergitest, utan detta måste man åka till Barbados för att göra. Det känns ganska sjukt, att åka till ett annat land för ett allergitest menmen ö-livet i ett nötskal. 

På hospicet hann vi få två intervjuer gjorde, fixa med ny bil samt hjälpa till mer patienterna och även långt samtal med anhöriga till patienten. Det är så kul att höra på hur dem berättar om Antigua, deras liv, deras erfarenheter och allt annat dem genomgått i sitt liv, både det positiva och det negativa. Det är även intressant och lyssna på dem när dem talar om sin tro, Gud är en viktig del av deras liv här i Antigua. Tron på Gud är verkligen något som dem förlitar sig ganska mycket på.

Sen var det dags, begravning. Det är vanligt att personalen på hospicet går på begravningen när en patient har dött, så eftersom vi kände patienten som nyligen gått bort tänkte vi att vi skulle visa vår respekt och gick på begravningen. 

Det var en fin begravning, men i delar som i alla fall jag inte har varit med om tidigare. Först var man i kapellet, jättefint med kistan och talen som hölls. Det var svårt att inte le åt de roliga sakerna dem berätta men heller svårt att hålla tårarna borta. 

Efter kapellet åker man till kyrkogården för att se när dem för ner kistan. Detta var för mig nytt, och kanske känslomässigt jobbigt på olika sätt. Här händer det mesta för hand, man hade grävt upp två stora högar jord på vardera sida hålet som man sedan försökte lyfta kistan över. Både jag och Vickie upplevde detta lite jobbigt. Det var inte hur lätt som helst att föra över kistan och tyvärr fick man känslan av att kroppen skulle falla ut ur kistan. Till sång fick man se kistan åka ner och hur männen började sätta över jord. Här stannar man tills kistan är helt nere under jorden. 

Det jobbiga med idag var att se kyrkogården, det var kaos. Gravstenar stod huller om buller, sneda, sönderfallna, jaa allt you name it. Det var verkligen kaos. En av gravarna, två barn som tydligen gått bort i en brand för tre år sedan har fullt med nallar över hela graven. Vi snackar om ett 50-tal nallar. Det kändes så hemskt och jag var inte alls bekväm med det även om jag förstår att familjen vill hedra dem... En annan grej som var lite jobbig att se var deras markering på gravarna, efter ordningen på dödsfallet och året, alltså kan en gravplats vara markerad med "298 of 2011". Egentligen har man gravstenar men man kunde se ganska många av dessa skyltar, antagligen för att man inte har råd med en gravsten...

Om man ska kremeras i Antigua så går inte det, man måste få kroppen skickad till ett annat land där dem kan kremera den och skicka tillbaka askan. Även detta kändes lite konstigt men alla har vi olika sätt att göra det på... På kyrkogården kan man gräva ner aska men kyrkogården här är så full så man kan knappt gå till alla gravar. När gravgrävarna inte jobbar sitter dem och hänger på gravarna som att dem vore rastplatser... enormt respektlöst enligt mig. 

Efter kistläggningen blev vi bjudna till familjens hem, vi tänkte inte åka dit först men det blev en självklarhet när hon bad oss komma. Vi blev bjudna på dricka, historier, mat och trevligt sällskap. Det känns lite konstigt för oss svenskar att ändå gå på begravningen och det men här gör man så. Även om man inte känner personen jätteväl så går man för att visa respekt för familjen, jag tycker att det är fint. Och när vi väl skulle åka vidare till nästa middag så fråga dem om dem kunde ta med oss ut på en båt någon helg, helt klart något vi skulle vara intresserade av. Människorna här är verkligen snälla!

Kvällen fortsatte med trevligt och lärorika samtal och riktigt god mat hos Agnes, grundaren av Hospicet. En kvinna med krut i sig, det är så beundransvärt vad hon har gjort för detta land. Hon bjöd även på Red Snapper, en fisk som är populär här. Riktigt gott var det! 

Som ni märker har dagen verkligen varit fullpackad från halv sju imorse... Vi är verkligen trött både psykiskt och fysiskt. Det var väldigt intressant att se begravningen och jag är nöjd med att vi gick, man märkte att dottern verkligen uppskattade det och det är allt som betyder något. Men dem sakerna som ändå var lite jobbiga fick en att tänka... tänka på tiden då jag kanske ska begrava min mamma eller pappa. Jag hade inte varit bekväm med att den kyrkogården men jag vet också att mina krav här högre för jag är van vid den svenska standarden. När man går på begravning tänker man också på de begravningar som man varit på tidigare, och det är en tung upplevelse. Tankarna spinner för fullt nu och ett samtal hem imorgon kommer att vara bra och skönt, bara för att komma ner på jorden igen :). Vi lär oss verkligen att uppskatta det vi har i Sverige oberoende på om det är våra friska föräldrar och familj (Vickie saknar verkligen sin brorsdotter Ronja, och pratar stolt om hennes nya matvanor :)) till våra vägar. När vi kommer hem kommer det nog ta ett bra tag innan vi kommer smälta allt vi sett, upplevt och fått lära... 

Detta kanske blev ett lite tråkigt inlägg och lite känslomässigt inlägg men ibland måste man också få skriva av sig och låta er där hemma veta att vi tänker på er och uppskattar er extra mycket en kväll som denna... 

Nu får tankarna lugna ner sig och kudden väntar med glädje. Hoppas ni alla mår bra i er snöstorm, här är det 30 grader varmt ;)! 

Puss & Kram  

Nice...........................................................!!

Om vi hör ordet nice en gång till skriker vi!! 

Ordet nice... ett helt vanligt ord men nu börjar vi bli less!! Varje gång vi går någonstans affären, stan, stranden, I BILEN, jaa alla möjliga ställen så får vi killar som viskar "niiiiiiice" åt oss. 

Det var lite roligt i början, självklart, uppmärksamhet är alltid kul men nu efter 3 veckor börjar det verkligen bli jobbigt. Man känner sig också lite otrevlig när man försöker ignorera det men det går som inte på något annat sätt. Det är creepy och känns inte riktigt okej. Vi kan gott konstatera att deras raggningsmetoder helt klart behöver förbättras. 

Så min och Vickies nya hälsningsfras kommer att bli "nice", men först efter att vi kommit hem och sluppit det ett par veckor/år/decennier ;). 

Helgens händelser + besök på sjukhus

Så var ännu en helg förbi och vi har nu varit här i 3 veckor. Det känns som ingenting samtidigt som det känns som en evighet. Det är svårt att beskriva hur man upplever tiden men så länge det är roligt så borde det ju inte spela någon roll :)! 

Helgen som gått har varit en lugn helg, en helg vi behövde. Lördagen spenderades på stranden under förmiddagen för att sedan åka till hospicet och utföra en intervju. Stränderna här är så magiska, turkosa vatten, vita stränder, palmer och snäckor, jaa allt som man kan tänka sig. Dock så var det ju en liten sak med det där med sol, solbränna. Att jag har bränt mig går inte att missa, JAG LYSER. Trots SPF 50 så ville solen inte vara lika snäll mot mig eller mot Vickie för den delen som också brände sig men inte alls lika mycket. Det gäller att passa sig men det var härligt. 

Intervjun på lördagen var hur bra som helst. Personen vi intervjuade sa så mycket saker som är vettigt och som kan komma till användning i vår c-uppsats. Intervjun varade i en timme men jag lovar vi kunde ha fortsatt en timme till. Vi har verkligen kommit igång med uppsatsen nu och det känns bra. Även om det är mycket kvar och det är mycket jobb så är det skönt att det går frammåt. Det blir också mycket lättare när skolan ger så bra stöd och peppar oss, samt verkar tycka att vi är på rätt spår trots våra egna spontana beslut så det känns riktigt bra. 

Såå söndagens äventyr, SundayFunday. 

Vi åkte ut med Mr. Moreno samt en kompis till honom Monnell. Vi åkte runt till olika ställen, drack vin, åt så ENROMT god mat, badade i poolen till solnedgången. Ja en helt fantastisk söndag. Det är verkligen så kul att hänga med Mr. Moreno eftersom att visar oss ön, är rolig och lite galen också (haha). Sen att han tar oss till lyxställen gör ju inte saken sämre ;). 

Sunday Funday!!! 

Hospicemöte och snabb besök på sjukhuset.

Som rubriken säger började dagen med ett årligt möte angående Hospicet tillsammans med styrelsen och dem som är engagerade. Det var intressant att lyssna. Vi fick höra om deras utveckling, deras behov av saker, problem med deras mark och beskrivning över deras utveckling med personalen. Det är inte lätt att bedriva detta hospice så det är imponerande att dem klarar det så bra. 

Efter mötet följde vi med sjuksköterskan till sjukhuset för att träffa två patienter. Vi fick se akuten och en avdelning. Det var en speciell upplevelse och nu märkte man tydligt att detta inte är ett land med dem resurser vi har i Sverige. Sjukhuset är bara några år gammalt men ändå så såg det äldre ut, slitna väggar, golv och lite smått gammalmodigt. Vagnen som dem använde för förvaring av dropp såg ut som en verktygsvagn. Journaler låg helt öppet på bänken som vi kunde läsa. Patienter låg i rum uppdelade med skynken. Och mitt i allt precis bredvid ingången satt en patient och anhörig och gick igenom med läkaren om deras sjukdomar, röntgenbilder och deras behandling, helt öppet. Det var verkligen en stor skillnad. 

På våravdelningen fanns det inga enrum vad vi kunde se iaf. Det var rum med fyra patienter i varje rum. PVK:erna på patienterna var fastklistrade med genomskinlig tejp, inget skydd alls. Bara rakt in i huden. Rummen var trånga och det var inte mycket rum för patienterna att ha själva. En patient låg bunden till sängen med gasbinda för att han inte skulle dra ut en sond. Det var verkligen en ny upplevelse att se. Det är tungt att sa alla dessa saker men samtidigt så lärorikt och beundransvärt över hur dem kan erbjuda patienterna den vård som vi också erbjuder. Man börjar fråga sig om det egentligen är så att vi i Sverige använder för mycket resurser, överanvänder eller är det verkligen en brist här? Det är säkert en blandning men ändå tankeställningar som hela tiden kommer upp. 

Vi hoppas på att få åka till sjukhuset igen och va där en hel dag eller iaf gå runt och se hur det fungerar. Det känns som att det är verkligen en bra upplevelse att få se olika saker. Man måste ju passa på när man är här. 

Dagens scenario...

Vickie och jag kommer hem, kalkonen är fortfarande frusen.

Henni: - Ska vi köpa mat?
Vickie: - Ja, vi drar till Subway!

En bilfärd senare kliver vi in på Subway, en liten Subway. Vi står och bestämmer vad vi ska ha, lägger vår beställning och väntar.

In kliver en mörkhyad, stor, kraftig man med cornrows (nån hårsak med flätor), tittar på oss.

Mannen: Hey, I think I saw you dancing away at King's Casino last Friday night.

Vickie och jag tittar generat på varandra: Ehh, jaa hehe.

PINSAMT!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Men vi bjuder väl på den då :).

Dagens fråga: Hur många ljushyade, rödhåriga svenskar tror ni det finns på denna ö? :O

Vad var det som hände egentligen...?!

Första kvällspasset avklarat

Ja, som rubriken säger har vi nu utfört ett kvällspass på Hospicet, och man kan minst sagt säga att det var en intressant upplevelse. Kvällspasset börjar lugnt, väldigt lugnt med många lärorika diskussioner med en i personalen vi inte hunnit träffa än. Det var intressant att lyssna på hennes tankesätt och om hur hon beskrev hur det är att jobba inom hemsjukvård, palliativ vård och på sjukhus här i Antigua. 

Sen small det till... helt plötsligt blir en patient jättedålig och när jag matar honom genom en sond går ingenting ner. Man kollar inte innan man ger maten att sonden sitter på rätt plats utan detta kollar man när passet börjar. Iaf så gick det inte, dem i personalen försöker och försöker men det går inte. Vi märker alla att han försvinner i medvetande och är okontaktbar. Voopss så ska sjuksköterskan kallas in akut! 

Medan detta pågick kom dottern till en annan patient som tyckte hennes mamma var dålig så hon ringde dit sin privata läkare akut som ordinerade syrgas. Så helt mitt i allt dras stora syrgastuben fram (här finns det inte i väggen) och diskussioner om mängd och patientens tillstånd diskuteras. 

Och utöver det fick en annan dotter akut åka till apoteket för att hämta ut läkemedel till sin mamma som hade fått riktigt dåliga ögon och hade ont. Här är det nämligen så att anhöriga måste hämta ut läkemedel till patienterna för att dem ska få det, hospicet har inga läkemedel som dem delar ut. 

Man kan lugnt säga att allt hände på engång. Tror att både jag och Victoria hade lite svårt att smälta kvällen när vi kom hem. 

Sen så var det då idag... 

Jobbet börjar bra, vi får till och med en intervju utförd som gick riktigt bra. Personen vi intervjuade svarade bra på frågor och vi känner garanterat att denna har gett oss information som vi kan använda till vår c-uppsats. Vi har även fått några informerat samtycke avklarade och det känns också bra. Man kan nu säga att vi är igång med vår uppsats på riktigt. 

En ny sjuksköterska var på hospicet idag, kul med ny personal. Hon bestämde sig för att byta sond hos en av patienterna för den ansågs äcklig, och det var den. Så vi ansåg båda två att det hon tänkte göra inte var mer än rätt, vilket också bekräftades när hon drog ut den eftersom den var igenkorkade med en massa blod på toppen. 

Hon använde sug och rengjorde munnen och jag tror nog han mådde mycket bättre efter det. Men att sätta tillbaka sonden, blev en stor utmaning. Och jag tror att det blev jobbigt för oss alla. Sonden ville bara inte gå ner, den fastnade och rullade ihop sig i munnen eller vägra gå förbi struplocket. Det var nästan omöjligt. I slutändan gick det inte att få dit en sond, man var tvungen att avbryta försöket för att skona patienten. 

Det var intressant att se dem använda sugen då detta är en gammaldags maskin. Det var lika jämfört med sverige men ändå olika. Det var en bra upplevelse att vara med om men det var psykiskt tungt. Man såg på patienten att han inte tyckte om det, att det var jobbigt och obehagligt. Även problemet att man inte fick ner den igen kommer ju att påverka patienten under det närmaste dygnet. Jag måste dock säga att sjuksköterskan skötte det snyggt, hon ville lära oss och kommunicerade med oss och tog hjälp av oss och våra kunskaper men även kommunicerade kontinuerligt med patienten. Även om det var tungt för patienten tror jag att han upplevde att han blev väl omhändertagen men det ska bli intressant att komma till jobbet på fredag igen för att se hur situationen har utvecklats. 

Att vara här...

Vissa ögonblick här är tunga, och det är svårt att se när patienterna mår så dåligt (är döende). Vi är inte riktigt vana vid den synen så det är klart att det tar på oss en del. Men det är enormt lärorikt och vi tror nog att vi kommer komma hem med större respekt gentemot den svenska vården, våga fråga mer samt ha en större respekt till resurserna som vi har. För allt är inte självklart... det märker vi här. Ibland får man göra det bästa av situationen vilket jag anser är något vi i Sverige behöver lära oss. Vi måste lära oss att uppskatta oss själva och våra möjligheter inom vården som vi faktiskt har... 

BILDER!!!!

Snabbresume av helgen.

Helgen har bestått av stranden och en massa nya upptäckter. Kaj tog oss runt och visade bra ställen på ön, allt från restauranger, kroger, stränder osv. Det har verkligen varit toppen att ha en svensk vän här som redan är bekant med ön och kan visa oss bra ställen och ge oss tips om mindre bra ställen. 

Vi kan ju lugnt säga att vi ätit underbar mat i helgen, helt fantastiskt. Allt från hummer till tonfisk. Också Kajs förtjänst, vi vet inte riktigt hur vi ska tacka honom riktigt. 

Söndagen bestod av att vår kontaktperson, Kaj, Henrik (en annan svensk) och Chris tog oss runt på lite lyxiga ställen. Vackra ställen med gott sällskap och god dryck. 

Chris har även sagt att han ska hjälpa oss med att komma ut och segla samt få åka fyrhjuling i regnskogen. Det ska bli SÅÅÅÅ kul!! Vi väntar bara på lite regn så det blir lite lerigt. 

Vi kan inte sticka under stolen med att vi lärt känna rätt personer här på ön. Alla är så hjälpsamma och glada. Det är nästan så man blir lite chockad. Vi har inte direkt vant oss vid det än. Men verkligen ett STORT plus för detta land.

Dagens projekt...

Idag har det varit en produktiv dag, nästan iaf. Efter ett väldigt bra samtal med två av våra lärare på skolan imorse kände vi oss mer taggade för vår c-uppsats, och att vi är på rätt spår. Det är även skönt att prata och reflektera om vården här i Antigua med någon som har mer erfarenhet och kunskap från Sverige än vad vi har än. 

Vi passade även på att testa utrustningen för nästa vecka då vi ska vara med via adobe på internationella kvällen på skolan. Det ska bli kul att få berätta för folk om hur vi har det och ge tips till de yngre studenterna om hur man kan gå till väga, saker som vi kanske önskat veta innan vi påbörjade denna resa. 

Efter detta samtal åkte vi till stranden efter lite snäckplockning. Snäckorna som finns här är helt otroliga, enorma och vackra. Det blir lätt att ta med några hem, den enda frågan om hur många är vikten. 

Dagen har även innehållit (tro det eller ej) PLUGG. Imorgon är det dags för vår första intervju för c-uppsatsen. Lite nervöst men vi tror nog att det ska gå bra. Utöver detta påpekar våra kära mödrar på att vi ska blogga mer så vi ska se vad vi kan göra. För att kompensera lite tänkte vi lägga upp lite bilder. 

Hoppas alla har det toppen i Sverige :)! (Särskilt Kaj som åkte hem till kalla Sverige ;)). 

En video över bilturen förbi "vårt" universitet för vår vistelse. 

När man kör bil så kan man möta alla konstiga saker, oavsett väg, hastighet eller objekt på släppet är det VANLIGT att se folk sittande där bak. Lite obehagligt att vara den som kör efter på denna enormt guppiga väg. 

Ja,  vi kunde ju ha haft det sämre i helgen ;)! 

Helgens vackra solnedgång. 

Här "crashar" vi ett barnkalas och blir bjudna på allt möjligt. Är kalaset för vuxna eller för barn? ;)  

Chris som ska ta oss på äventyr tillsammans med vår kontaktperson Dr. Moreno! 

Ibland får man annorlunda sällskap på denna ö.

Den svenska trion!

Proseco och hummer, kan det bli bättre avslut på en fantastisk helg?! 

Vår kära svenska vän Kaj, "the beach is that way". 

En av 365 stränder. 

Ibland märks det att detta är ett utvecklingsland. 

Soon to be nurses at St John Hospice! 

Tivolit är i stan...

Tivolit = oss! 

Ja, det är ungefär så det känns. Det är inte många som är så ljushyade som vi är och det märks på hur folk är. Ni får inte missförstå mig, människorna är SÅ trevliga. T.ex. så var det en man idag som visade vägen till ett shoppingcenter, väldigt långt bort bara för att vara snäll, helt sjukt. Däremot väl på detta shoppingcenter så var vi den stor attraktionen. Barn sprang runt oss, viskade och pekade, samt kom fram och prata med oss. Man märker att alla är inte vana vid att se en så ljushyad (eftersom vi är bleka som få). På hospicet har dem även sagt att vissa kanske aldrig sett någon så ljushyad och från Sverige så de kan ställa en massa frågor och tycka vi är annorlunda. Eftersom folk är så trevliga och hjälpsamma trots detta så är det inget som stör oss, dock är det en intressant upplevelse, vi var inte beredda på det. Det är roligt att vara lite exotisk =D! 

Det här med ändrad teori för c-uppsatsen...

För er som inte vet så har vår frågeställning hela tiden handlat om vilka omvårdnadshandlingar man utför för att främja palliativa (personer i livets slutskede) patienters livskvalite. Detta är dock inte filosofin man har här har vi fått lära oss idag. På det här hospicet arbetar man inte för att främja livskvaliten utan man arbetar för att främja kvaliten på ens död. Läkaren på hospicet berättade väldigt mycket för oss idag och förklarade att här på hospicet så handlar det om att ens död ska vara bekväm, inte att livskvaliten skulle främjas. Så vår fråga som vi måste ställa oss nu är ska vår tes omformuleras eller ska den vara den samma?! Vi blev varnade för att detta kunde ske och det är först nu man förstår vad folk menade. Det är svårt att få till en frågeställning som är bra och som passar alla former. Tur att vår handledare i Sverige är toppen att bolla tankar med :). 

Hospice.

Idag har personalen på hospicet bjudit oss på mat, Fungi. En nationalrätt här i Antigua som är gjord på Ocra och majspulver eller något liknande tillsammans med kyckling. Det var en intressant smakupplevelse. Jag tyckte om det, Vickie var mer osäker. Personalen är så trevlig och rolig, lite galna också (på ett positivt sätt). 

Annars har vi fått lära oss regeln, var inte med om en olycka på Antigua! Tydligen så finns det inga resurser här för att ha en blodbank, så det är hela tiden brist. Vid en olycka så kan man kallas in för att donera blod. De hade heller inga möjligheter till att plocka ut blodets beståndsdelar t.ex. trombocyter. Så med andra ord inga olyckor! 

Även om vi varit på hospicet nu några dagar så fortsätter det komma upp saker som är annorlunda jämfört med Sverige. Det är så mycket som vi ser som självklart men får nu lära oss att det är inte självklart. Man får verkligen lära sig och får en större förståelse över vad vård verkligen innebär och att det inte alltid handlar läkemedel och resurser utan att vi ibland kan glömma patienten i sig. 

En ny upplevelse är antibiotika som pulver, vet någon vad det är för något? Har vi det i Sverige? Här har man det och sätter på trycksår. Väldigt intressant att se, men vi visste inte ens att man kunde göra det. Ännu en lärorik upplevelse!! 

Här kommer lite bilder: 

Nationalrätten Fungi med kyckling. 

Mumsfilibaba!

Några av den härliga personalen på hospicet. 

Oinbjudna gäster, avslappnad attityd, annorlunda attityd och en massa myggbett.

Ja, då har vi varit här i några dagar. Det känns som att tiden går jätte fort samtidigt som jätte sakta, ganska svårt att förklara. Under dessa dagar sedan vi sist blogga har vi hunnit med ganska mycket, allt från strandbesök till arbete på hospicet. 

Till att börja med har vi nu fått saker organiserade på skolan. Skolan ligger cirka 10 minuter bort från där vi bor. Det är en fin skola, iaf den stora byggnaden och ingången. På området så kan man se att det är under konstruktion och reparation efter en storm som var här för ett bra tag sen. För att komma in på skolan behöver vi ha visitor passes. Man måste gå igenom en ingång där vakter är som måste släppa in oss, annars kommer man inte in. Väldigt annorlunda jämfört med Sverige där man kan komma och gå som man vill. 

Något som verkligen är en upplevelse här är elektriciteten! Mitt från ingenstans kan det blinka till, allt kan dö och det blir mörkt och andra sekunden är elen tillbaka. Man får verkligen en uppfattning över hur lyxigt det är med välfungerande el. Några 100 meter från vårt hus hänger en elledning som är av, det ser ut som att det är en gren som hänger ner från kablarna men sedan ser man att det är faktiskt elkablarna som hänger fritt från pelaren. Och jag kan meddela att när elen går här och när det är mörkt så är det kolsvart!!! Man ser knappt konturen på ens egna fötter. 

Så, det här med oinbjudna gäster. Jag vet inte om någon av oss är ett stort fan av dessa kackerlackor. Dem kommer fram lite då då och det känns inte topp direkt. Igår fick Vickie även besök av en fett spindel som tyckte om hennes område. Obehaget under natten för oro över nytt besök skapade lite sömnstörningar. 

Sen var det ju också det här med myggen. Vickie har den j*vla turen att hon enbart får små bett medan jag får feta sår som kliar så inåt helvete. Jag vet inte varför dem tycker om mig så mycket men sämst är det iaf! 

En annan nyhet, vi har en bil! :) Det är iprincip omöjligt att ta sig runt här på ön utan bil. Så nu hyr vi en från en kvinna för ett ganska bra pris. Det känns bra och är skönt med en bil så man inte känner sig så låst. Däremot är det en utmaning att köra här. För det första så kör man på vänster sida och det här med trafiklagar vet vi knappt om det existerar. Här kör man som man tycker, stannar mitt på vägen och trafikolyckor är INTE ovanligt. Det är knappt så man ser en bil utan bucklor (utan att överdriva). Sen den här vägen, även om den är asfalterad så är det stora hål, vägkanten är riktigt hög och smal. Det är som att åka bergodalbana när man sitter i bilen. Vi var även på polisstationen för att fixa vårt körkort, haha, det var ett litet hus mitt i ingenstans, två poliser varav ena satt och spela bilspel och den andra satt vid ett skrivbord. Dem verkar inte ha så mycket att göra. 

Sist men inte minst så måste vi ju beskriva hospicet lite snabbt. Det är en riktig upplevelse. Patienterna har stora trycksår, små rum och varmt. Man kan definitivt säga att det är annorlunda jämfört med Sverige. För att justera sängen så är det manuellt, och personalen lyfter själv patientet för att justera deras position i sängen. Men jag måste säga att personalen är väldigt trevlig och glad mot patienterna. Man säger alltid Mr. eller Mrs. för respekt. 

Trycksår, vi har diskuterat det i skolan, flera gånger och vi har så många olika alternativ till omläggning. Här finns inte dessa resurser utan man har en blandning som man skapar för att rengöra såret och sedan sätta på gasbinda. Det är verkligen kul att se hur en värld utanför Sveriges vård fungerar. Även om det är annorlunda så märker man tydligt att både personalen och patienterna är nöjda och trivs. Och det är så kul att se hur mycket gladare man blir bara av lite färg :). 

Hoppas ni alla har det bra därhemma i kylan. Här i de varma 30 grader och aldrig någon skugga väntar ett långt arbetspass imorgon. (Bilder kommer snart)! 

Bonfire!

Vi gick över till vår kontaktperson för att fråga om morgondagen och registreringen... Istället slutade kvällen på en bar där dem hade en bonfire och en massa rika människor! :0 Vi tror vi kan nog vänja vid det karibiska livet!!! :-)

Så var det de här med flygplatser...

Det här med att mellanlanda på en flygplats där ALLA säger olika kring vart man kan förvara väskor är ju en speciell upplevelse. För tillfället sitter vi på flygplatsen där all personal sim stämplar ut och pratar en massa med oss. Alla här i USA är så trevliga, och alla blir så fasinerade när vi säger att vi är från Sverige och ska till Antigua. Bra eller dåligt är frågan?! 😁

Planet går först om 10 timmar så det är en lång väntan framför oss. Oändlig känns den som just nu. Dagen har iaf spenderats i New Jersey på ett STORT shoppingcenter med massage, intressant mat och ett par nya skor för Vickie. Vi kan ju lätt erkänna att väskan får tömmas för shopping pålägga hem sen 😃. 

Imorgon väntar Antigua, möte med vår kontaktperson och jag skulle gissa på en hel del sömn. Den börjar bli saknad nu. 

Hoppas ni alla har det bra därhemma i Sverige! 😊

Dags att kicka igång bloggen! :)

Klockan tickar för fullt och nervositeten stiger, det är svårt att förstå att dagen är snart här och att allt slit under terminen kommer vara värt det. Imorgon klockan 9.00 lyfter planet mot andra bredgrader och vårt efterlängtade äventyr ska börja. 8 veckor i Antigua and Barbuda. Det känns som att det var igår som vi skrek i telefon för att vi fått stipendium från MFS och LTU. Helt sinnessjukt!

För er som inte vet vad vi ska göra och vilka vi är så är vi två tjejer (Henrietta och Victoria) som precis ska börja vår sista termin för att bli examinerade sjuksköterskor uppe i Luleå. Vi har blivit tilldelade ett stipendium  som ger oss möjligheten att åka till ett u-land för att utföra en empirisk studie till vår c-uppsats. Vi har valt att inrikta oss på palliativ vård och hur dem i u-länder utför omvårdnadshandlingar för att främja deras livskvalité. Detta kommer att utföras på ett hospice i Antigua och Barbuda där vi kommer att arbeta som voluntärer samtidigt som vi utför vår studie.

På denna blogg kommer vi att försöka beskriva vad vi går igenom, upplever och får lära oss under tidens gång, helt enkelt kommer vi att skriva om allt så ofta det bara går! :)

För er som inte vet vart Antigua och Barbuda ligger eller vad det är för land (det visste inte vi heller när vi valde land ;)) så kan ni kolla in denna länk: http://www.visitantiguabarbuda.com/ 

Hoppas ni följer vår lilla resa! Kommer det upp några frågor är det bara att fråga på!

Lets the adventure begin =D

// Henni och Vickie