St John Hospice

Så jag lovade att jag skulle försöka blogga ikväll (för oss ;)) så tänkte att jag skulle visa lite bilder på hur faktiskt är här på hospicet för att försöka ge en tydigare bild. Dock vill jag innan klargöra att det dem gör på hospicet är fantastiskt, dom är så bra med patienterna och gör det bästa som dem kan det enda problemet är väl bara resurserna som dom är väl medvetna om. Det handlar verkligen om att ta det man haver och inte bara kasta bort saker som vi kan göra om det inte passar oss...

Nya patienter...

Till att börja med kan jag ju berätta att vi har fått in två nya patienter som båda är över 90 år (!!!!!). Människorna här blir så gamla... Undra varför, kanske naturen, livsstilen eller maten? Man har ju inte ens McDonalds här på ön. Dessa patienter är så söta och trevliga. Den ena en kvinna som vi inte tror har sett en vit människa förut blev lite paff när hon märkte att vi förstod vad hon sa, men en riktigt pigg nötkärna verkligen en dam som man inte kan göra annat än beundra. Och det roliga är att hon är väldigt envis och vill vara ute hela tiden, hon tar vara på vädret :)!

Den andra patienten vi har är en äldre man, sååååååå söt. Han har dock metastaser i huden och har ett sår i ansiktet pga. cancern. Varken jag eller Vickie har tidigare sett ett sår som uppkommit pga. cancer så det var riktigt intressant att se men gud så synd jag tycker om mannen. Man vill ju verkligen inte ha hudcancer! Dock är han beundransvärt stark och klagar inte alls. Han har även en hund hemma som han verkligen älskar, nästan så jag tänker på min pappa och vår hund ;). Men han berättar så passionerat om honom och blir verkligen lycklig av hunden. En dag när jag sa att hunden och frun skulle komma på besök började han nästan gråta och sa att det jag sa gjorde honom så lycklig. Dock är kommunikationen lite sisådär med denna man då han råkat slänga sin hörapparat, men med papper och penna eller en röst som hörs går allt.

Såromläggning

Då lite bilder från såromläggningen, för det är det som väntar. Man använder sig av en nål och en lösning som man tar ur påsen. Denna påse används tills den är slut och hos alla patienter. Anledningen till varför man har bytt (tillfälligt) till denna lösning är för att man uppäckt att den lösningen man blandat innan hade för mycket klorin i sig då man kunde känna doften så för att patienternas sår ska vila använder man sig utav detta. 

Hemmagjord rengöringslösning

Såromläggning på g!! 

Sönderklippt blöja för omläggning. 

 Gasbinda används för att blötas ner och sedan används en del av en blöja för att skydda, en delad blöja. Man använder detta för att det är billigare, det enda man har och man vill ha något med en stötdämpande effekt. Det är verklgen en smart lösning tycker jag, men självklart är säkert specifikt omläggningsmaterial.

Egentligen tycker jag att det är fel av mig att skriva att det är självklart bättre för såren här blir ändå bättre, några av dem. Så om det blir bättre måste det ju vara något bra. Det är så svårt att avgöra vad som egentligen är toppen eller botten förutom att både sår i Sverige och här i Antigua läker, men långsamt, men en blandning kanske vore det bästa? 

Sugmaskin. 

Andra påhittiga metoder

En annan påhittig grej som upptäcktes förra veckan var handskar med vatten i. En av patienterna har ett stort liggsår längst ner på ryggen och tycker inte alls om att sitta. Han klagar på smärta, trötthet och han blir ganska less pga smärtan vilket är förstående, jag skulle också ha ont. Dem har en liten madrasssak som är klippt i en cirkel som han skulle kunna sitta på men anser att det är obehagligt. För att då underlätta svanskotan och trycket fyllde man 4 handskar med vatten som han fick sitta på och han gillade det, han satt uppe extra länge. Så kul att se för direkt han kom upp såg han piggare ut och inte alls lika sjuk ut. 

Imorgon väntar en kryssning runt hela ön och på torsdag ska vi anatomilektion och på fågelskådning med Moreno. Det ska bli kul. Vi känner verkligen att vi är i slutet för nu är varje timme viktig och fullspäckade dagar! 

Vi avslutar detta inlägg med lite extra bilder :) 

Snäcka till en vacker påbörjan till solnedgång <3

Den perfekta duon!

Jaa, vad ska man säga, man kunde väl ha lagt sig på ett bättre ställe än där vi ska köra?!?!?!?!

Tiden går så fort!

Tiden går väldigt fort, nästan lite för fort nu är det ju faktiskt dagar tills färden hem påbörjas och mindre än två veckor tills vi är på svensk mark igen. Det är verkligen bitterljuv känsla att åka hem, vi saknar båda vår familj men skulle gärna kunna stanna här ett tag till...

Så var har hänt sen vi blogga sist...? Joo det viktigaste av allt transkriberingen av intervjuerna är KLARA!!! Sån lycka!! Det känns verkligen som att vi tagit ett steg längre i processen till att bli klara eller iaf får en uppsats i tid. Det är så intressant allt som sker här iom c-uppsatsen så man måste verkligen uppskatta allt folk är villiga att berätta och visa.

Studiebesök

Vi har även varit på två studiebesök, ett på det psykiatriska sjukhuset samt ett på det stora sjukhuset (enda sjukhuset) på ön. Det var verkligen två unika och intrycksfulla studiebesök.

Psykiatriska sjukhuset

Det börjar med att vi kör upp mot vad vi tror är huvudbyggnaden och möts direkt av en mindre chock. Det första man får syn på är en gård som är som en bur, det är galler runtom och det är kanske ca. 10 killar därinne på gården. Detta är alltså de patienter som är våldsamma, utfört brott, psykotiska osv. Alltså dem som inte kan vara ute i det ”fria”. Männen och kvinnorna var uppdelade, två korridorer för män och 1 korridor för kvinnor med gården i mitten. I varje korridor fanns det olika celler, där vissa faktiskt var inlåsta. I cellen var allt kaklat, allt som fanns sedan var en madrass och en toalett inget mer. Det kändes ganska kalt och sterilt, inte alls ett ställe jag skulle ha velat vara på.

Medan vi väntade på vår rundtur satt vi vid denna utegård och blev välmöta, det var allt från sånger till pratande. Jag tror nog att vi gjorde dem där grabbarna dag. Dem verkligen försökte göra allt för att roa oss och kanske imponera lite. Det var lite pinsamt men dem var ändå smågulliga så dem sjöng och höll på :).

Ute på gården fanns det olika hus som var uppdelade för män och kvinnor separat då man inte uppskattade att män och kvinnor samspelade utan övervak. Husen som dem bodde i var alla ganska förfallna, var i behöv av lite renovering. Kvinnorna var inlåsta när dem sov för att inte männen skulle komma dit men annars så fick dem gå runt på gården. Alla hade varsin säng även om det kunde vara 10 sängar i ett rum.

På något sätt var det ganska mysigt. Mitt bland alla hus spelade patienterna cricket. Och personalen verkar verkligen ha hittat rätt, patienterna var så trevliga mot dem och tvärtom. Man var absolut inte dömande eller otrevlig. Man fick upplevelsen av att man såg varandra som jämlika individer.

Mount Saint John Hospital

Studiebesök 2. Sjukhuset här är på en kulle och ser ganska stort ut, dock så är det inte så stort (tycker jag). Sjukhuset är byggd med många olika korridorer som tar dig till olika ställen så man skulle lätt kunna använda sig av utrymmet på ett mer lämpligt sätt.

Totalt på sjukhuset har men 5 platser där man kan få cytostatika, that’s it. Cytostatikan och redskapen som man använt t.ex. påsen med cytostatikan i vet ni som jobbat med detta att den slängs i en särskild soptunna med försluten påse. NEJ, sånt finns inte här, det slängs i en speciell men helt vanlig sopkorg. Och kön för att få cytostatika var lång.

Vi fick se barnavdelningen också och den tyckte jag var riktigt fin. Man hade målat saker på väggarna och gjort det ganska hemtrevligt precis som i Sverige. På denna avdelning så märkte man inte alls att det kan finnas någon skillnad mellan utveckling och ekonomi inom sjukvården. Dock var det ändå skillnad på neonatalavdelningen. Alla bås var satta nära varandra och man fick ingen avskildhet. Här får föräldrarna också vara med barnen på neonatal tills klockan 21.00 sen är det hemfärd och det kändes tungt. Jag tror aldrig min mamma skulle kunnat lämna mig som nyfödd så det kändes riktigt imponerande att dem klarar av det.

Dock kändes det lite annorlunda att man hade flera sängar i traumarummet, där patienterna som kom med ambulans kom in. Det var inte mycket plats mellan sängarna och om man skulle ha två traumafall tror jag helt klart att det skulle vara riktigt trångt... jag undrar hur det hade gått, om det hade påverkat vården patienterna fick? Hon som tog hand om oss berättade att av Antiguas 85000 invånare såg dem 35000 på akuten förra året, och det känns mycket. Sjukvården här ska bestå av kliniker typ som vårdcentraler hemma men det fungerar inte så då kommer alla till akuten istället.

Allt är så öppet här, det känns inte som att man tänker på sekretess och konfidentialitet som vi i Sverige gör. På IVA låg man antingen på ett rum eller med sängarna bredvid varandra, och visst okej är så i Sverige också men här är det inga gardiner, rummen är som glasburar och man ser alla... Det var intressant att se.  

Dem har ett sjukhussystem här och man ska inte behöva betala men om man utför undersökningar så finns en prislista vid t.ex. röntgen eller blodcentralen något som jag tyckte var lite komiskt. Och sen återigen fick vi bekräftat att blodbanken är nästan obefintlig men att dem nu håller på att arbeta på dem.

Det var två väldigt intressanta studiebesök som lämnade många intryck så det ska bli intressant att åka hem och se hur man reagerar när vi är tillbaka med våra rutiner.

Helgen

Helgen var fullt upp. Dem började med middag och lite fest tillsammans med vår granne Sara. Det var riktigt kul och roligt att se lite unga människor. Man kan lätt säga att saker är annorlunda här, här kan man köpa en drink på en bar i plastmugg och sedan gå vidare till nästa så man sprang mellan massa olika barer för att få det billigaste priset :).

Sedan spenderades lördagen på stranden, våran favorit Darkwood en helt underbar strand med turkosa vatten och vit sand. Vickie hittade en jättestor snäcka, coolt. Annars var det roadtrip som gällde!

Alltså hade vi en fartfylld helg med en massa aktiviteter. Ska försöka uppdatera mer ikväll nu när vi ÄNTLIGEN fått tillbaka internet :))) 

STRÖMAVBROTT, LESS!!

Ja det här med elektriciteten i detta land är något som jag inte kommer att sakna. Jag tror tom att jag kommer att känna mig bortskämd när vi väl kommer hem. Jag sitter på skolan och pluggar (transkriberar ;() och strömen går om vart annat. Det är som ändå så konstigt för mig att det blir strömavbrott så ofta här men alla andra är så vana, ingen reagerar. Strömmen är borta i fem minuter sedan kommer den tillbaka i en halvtimme och sen går den igen... Det är lite annorlunda, men vi kom väl hit för att vi vill uppleva något annorlunda :).

Förresten, soporna, hur kan man ha ett så fint land med så OTROLIGT vacker natur och bara kasta allt skräp överallt?! Man mår nästan psykiskt dåligt, det svider när man slänger en burk i soporna för här finns ingen sortering, allt slängs i samma :(. Hur kan det vara så stor skillnad mellan olika länder egentligen? I Singapore är det böter om du skräpar ner och här skrotar du bilen i diket, finns det inget mellanting iaf?

Intervjuvecka

Jaa som rubriken beskriver har denna vecka till största del bestått av att utföra våra intervjuer. Vissa har gått jättebra andra har varit lite nervösa och svåra att locka ur svar på våra frågor men det gör det hela mer intressant. Det är väldigt intressant att lyssna på människorna här, de ser på saker från en helt annan synvinkel än vad vi gör i Sverige. Även fast dessa människor är allvarligt sjuka så är det viktigaste deras tro och hoppet. Personalen försöker verkligen trycka på att det är viktigt att få patienten att inte förlora hoppet och den religösa tron är enormt stor här. Det är många som beskriver hur viktigt det är att man ber till gud, att man ber med patienten, att man läser ur bibeln och flera nämner att det är Gud som bestämmer när man ska gå, när han och människan är redo. Jag tycker att det är en fin tanke och en fin grej dem gör men det är som inget jag är van vid så då blir det lite speciellt. Det är många besökare som bara kommer till hospicet för att be en bön med en patient eller något liknande och det är ganska ofta man ser en pastor som kommer förbi för att läsa ut bibeln och be böner. Det är fint att många bryr sig på en spirituell nivå och att man får se något annat än bara den medicinska sidan som vi svenskar kan vara extremt bra på. 

Mellan intervjuer har vi hunnit vara på en, jag vet inte riktigt vad man ska kalla det men den kallas "Project Children" och är en institution som ligger nära hospicet som tar hand om barn som blivit övergivna av sina föräldrar. Många av barnen blev övergivna då sjukhuset bytte lokalisation, föräldrar då lämnade sina barn på barnavdelningen för att dem led av någon sjukdom eller inte hade möjlighet att ta hand om dem. Att gå på denna avdelning var tungt, det var nästan lite läskigt att se några av dessa barn pga. hur sjuka dem faktiskt är. Vi vet inte riktigt vad som lider av för sjukdomar, vi ska dit på ett till besök när fler barn är "hemma" för att få mer lärdom. Men många av barnen hade skadade ben, väldigt smala så om man tog på dem fick man nästan känslan av att man skulle bryta av deras arm. Det var nog det som var lite läskigt. Även om jag nu är van vid att jobba med sjuka barn så var det ändå en upplevelse som gjorde en känslomässigt berörd. Det är också så svårt att förstå hur föräldrar bara kan lämna sina barn... det är så många tankar som kommer upp som man aldrig får när man är i Sverige. Här är det nästan så att man accepterar att folk inte kan ta hand om sina barn medan i Sverige är det verkligen hemskt. Men då ska man ju också ha i åtanke att skillnaden på standarden här och i Sverige är enormt stor och det är många som inte har råd med barn. Det är så många faktorer som man lär sig om när man är i ett u-land, man får verkligen ett större perspektiv på sin omvärld och sina medmänniskor. 

Vi har även fått delta i ett familjemöte med läkaren, även detta väldigt lärorikt. Att få lyssna på patientens familj och deras perspektiv på hela situation samt vad som är möjligt och inte möjligt är både intressant, jobbigt och känslomässigt. Man ser verkligen hur mycket familjen älskar patienten men att vissa saker inte är möjliga att genomföra. Det är även en intressant sak att här kan man ha möten med familjen där patienten inte deltar, något som aldrig skulle kunna hända i Sverige. Man ser det här som att det är väldigt viktigt att prata med patientens familj och ge dem en ökad förståelse över situationen men att patienten inte alltid behöver vara närvarande. Man pratar om konfidentialitet här men inte alls på samma nivå som i Sverige. Här har man rätt att ställa frågor om patientens tillstånd och alla har rätt att svara på frågan även om patienten inte är närvarande eller gett sitt godkännande, något som jag kan tycka är lite konstigt men ändå förstår för att underlätta patienten. Vi har fått förståelse över att detta inte är något som talas särskilt mycket om under utbildningen här medan i Sverige är det en av huvudsakerna som diskuteras... 

Nu är det transkribering för fulla muggar, det tar tid det här! Vi börjar känna en liten tidspress på att hinna med saker också så från nästa vecka ska vi försöka att ta lite mer semester :). Men vi ska även försöka hinna med att åka till mental sjukhuset här på ön, en upplevelse som tydligen ska vara ganska tung. Vi har blivit varnade innan att det inte är en särskilt trevlig miljö men vi tycker att det vore bra att få den erfarenheten. Vi ska även förbi ett äldreboende där fattiga bor för att få den upplevelsen. Så det blir en vecka med en massa påhit :). 

Och jag trodde att jag aldrig skulle säga detta MEN det har regnat idag SÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ skönt!! Det var längesen vi såg regn nu och det behövdes :) Gör vädret ännu mer härligt för stranden imorgon :) 

Super bowl, någon konstig "sjukdom", djupa tankar och ett till dödsfall.

Tiden går snabbt nu och man märker att dagarna är många och att det är mycket som händer... Det är nästan så att man själv inte riktigt hänger med på vad som händer när eller vad det faktiskt är som händer. 

Super bowl

Igår var det ju Super Bowl, något som vi intensivt följde på en lokal bar tillsammans med våra vänner plockmat, skräpmat, vinflaskor och ett gäng härliga människor. Den ena av dem som var med igår hade kontakter på det stora barnsjukhuset i England och när jag berätta om mitt intresse om att jobba med cancersjuka barn sa han att han gärna hjälpte mig med kontakter. Det är så sjukt bra att träffa alla typer av människor nu, verkligen alla möjliga typer som kan hjälpa oss i framtiden. Vi berättade även om ett samarbete mellan Dr. Morenos skola (AICASA) och LTU vilket han tyckte var jättebra så det är bra med folk som pushar på här :). 

Själva matchen var väligt rolig att titta på. Många som kollade där på puben hade inlevelse och en riktig sportkänsla, man kan smått beskriva det som krig mellan alla olika som hejade på. Vi vet inte riktigt vilket lag vi hejade på men hejade och applåderade gjorde vi iaf och det var kul! Lite gambling hann vi också med, men mest för skojskull och för att det tillhör kulturen här på Antigua när man kollar på Super Bowl på Antigua. Men för nöjesskull kan vi ju säga att vårt lag vann ;)! 

Djupa tankar och diskussioner

Det börjar bli många olika funderingar här hemma nu, mycket om skillnaderna mellan Sverige och Antigua. Det är så svårt att uppskatta vad vi har hemma, när det kommer till allt måste jag säga. Vi ser så mycket som en självklarhet och även fast vi befinner oss på de flesta bra områdena i Antigua så ser man och förstår att detta är ett utvecklingsland. 

Strömavbrott är inte ovanligt här, det händer iprincip varje dag. För att inte få avbrott som är längre så har man egna generatorer (dem som har råd). Vatten från regeringen har varit avstängt i 3 veckor för man har inte tillräckligt med vatten och man prioriterar lyxhotellen. Lagar finns i det här landet, men många är sådana lagar som man inte bryr sig om. Man saknar resurserna har för att implementera lagarna och fängelsena är fulla. Det med fängelse, att ha någon i fängelse är dyrt så det händer ibland att man "släpper" dem som begått brott för att sedan skjuta dem, billigare. Det påbörjas så mpnga nya projekt, husbyggen men efter hälften så snor någon pengarna, drar och lämnar bygget till att förfalla. Bilar skrotas vid vägkanten och det finns ingen källsortering. Sen behöver jag kanske inte nämna vården, ni har ju fått höra en del redan och den är ju inte toppen även om den funkar. 

Som ni kanske förstår är det mycket som är annorlunda och saker som vi ändå måste acceptera för att kunna vara här utan att fundera ihjäl. Vi i Sverige är experter på att gnälla och tycka att det är så irriterande med hög skatt, strömavbrott, dålig vård osv., men det känns som att vi väljer att inte se det vi faktiskt har. Visst kan jag hålla med om att det är höga skatter eller att vården inte alltid är perfekt men den är ju inte dålig, eller så känner jag nu efter det här iaf. Vi har mycket som behöver förbättras i Sverige men vi måste och se det som vi har, dem resurserna vi har tillgång till och den rätten vi har till att bli behandlade för den vi är. Sverige är ett bra land.

Med detta menar jag inte att Antigua är ett dåligt land, utan ett land under utveckling. Däremot måste jag säga att det är mycket som jag önskar att man tagit efter i Sverige t.ex. hur man bemöter folk, här är man så trevlig och verkligen bryr sig om sina medmänniskor. Det är verkligen något som är beundransvärt. Man får verkligen upp ögonen här och märker att oavsett land man bor i och vilken ekonomi osv så har vi mycket att lära av varandra. 

Någon konstig "sjukdom"

Jaa, jag har iprincip spenderat dagen i sängen, helt orkeslös och helt utmattad. Det känns nästan som att jag väger 350 kg och knappt orkar lyfta en arm, att det sedan är varmt hjälper ju inte saken. Vickie har fått ta hand om mig lite, vilket har varit guldvärt! Efter alla analyser av mina symtom så har Dr. Bergqvist diagnostiserat det som Dengue feber (hon har bytt karriär för en dag ;)). Jag hoppas att det går bort snart för att frysa och svettas omvartannat är enormt jobbigt i 30 graders värme, och klådan som tillkommit, jaa snart lekar jag Baloo i djungelboken och kliar mig konstant mot en palm! 

Iaf så har vi kommit fram till att alla mygg i vår lägenhet är dessa mygg som bär dessa virus, men förhoppningsvis så blir allt bra ändå :). 

Hospicet

Eftersom jag låg nedslagen på sängen åkte Vickie ensam till ett personalmötet på hospicet. Ett möte som handlade om många olika saker, både om vård och om stämning på arbetsplatsen. Här har man en kommunikationsbok där många är ganska grova vilket påverkar stämningen ibland. Men vad jag förstod på Vickie så verkade alla positiva och önskade mer utbildning vilket jag ser som en väldigt positiv sak. Alla är väldigt angelägna om att erbjuda patienterna en bra vård. 

Vi fick också veta att en andra patient har nu gått bort, tidigt imorse. Det är tråkigt att få veta om patienternas bortgång, särskilt när man fått en relation till dem och deras anhöriga. En bortgång är aldrig kul, oavsett om den var väntad eller inte... 

Vi har även fått uppgifter, eller förfrågningar på om vi kan hjälpa med att skapa en inventarielista och en ny medicinlista till personalen för dem att signera läkemedel och hålla koll på allt material. Har någon några förslag på hur man kan utforma en sådan är alla förslag välkomna =D. 

Spännande fortsatt kväll

På kvällens agenda är det att hoppas att tvn kommer igång. När det blåst mycket är det tydligen vanligt att tvn lägger av... Lite segt speciellt när nytt NCIS avsnitt väntar! Annars så blir det nog liten utmaning här i livet och smaka den nya fantan "Fanta Banan!". Känns inte som världens godaste men man måste ju testa medan man är här. Vi ska försöka ta bildbevis och betygsätta så får ni se sen :). 

Vickie håller även på att förgifta sig själv med myggsprej, hon ser dem överallt! Man kan lätt säga att mygga har blivit vår tredje partner i denna relation, "Henni och Vickie tillsammans med Mygga på äventyr i Antigua" ;)!