Intervjuvecka

Jaa som rubriken beskriver har denna vecka till största del bestått av att utföra våra intervjuer. Vissa har gått jättebra andra har varit lite nervösa och svåra att locka ur svar på våra frågor men det gör det hela mer intressant. Det är väldigt intressant att lyssna på människorna här, de ser på saker från en helt annan synvinkel än vad vi gör i Sverige. Även fast dessa människor är allvarligt sjuka så är det viktigaste deras tro och hoppet. Personalen försöker verkligen trycka på att det är viktigt att få patienten att inte förlora hoppet och den religösa tron är enormt stor här. Det är många som beskriver hur viktigt det är att man ber till gud, att man ber med patienten, att man läser ur bibeln och flera nämner att det är Gud som bestämmer när man ska gå, när han och människan är redo. Jag tycker att det är en fin tanke och en fin grej dem gör men det är som inget jag är van vid så då blir det lite speciellt. Det är många besökare som bara kommer till hospicet för att be en bön med en patient eller något liknande och det är ganska ofta man ser en pastor som kommer förbi för att läsa ut bibeln och be böner. Det är fint att många bryr sig på en spirituell nivå och att man får se något annat än bara den medicinska sidan som vi svenskar kan vara extremt bra på. 

Mellan intervjuer har vi hunnit vara på en, jag vet inte riktigt vad man ska kalla det men den kallas "Project Children" och är en institution som ligger nära hospicet som tar hand om barn som blivit övergivna av sina föräldrar. Många av barnen blev övergivna då sjukhuset bytte lokalisation, föräldrar då lämnade sina barn på barnavdelningen för att dem led av någon sjukdom eller inte hade möjlighet att ta hand om dem. Att gå på denna avdelning var tungt, det var nästan lite läskigt att se några av dessa barn pga. hur sjuka dem faktiskt är. Vi vet inte riktigt vad som lider av för sjukdomar, vi ska dit på ett till besök när fler barn är "hemma" för att få mer lärdom. Men många av barnen hade skadade ben, väldigt smala så om man tog på dem fick man nästan känslan av att man skulle bryta av deras arm. Det var nog det som var lite läskigt. Även om jag nu är van vid att jobba med sjuka barn så var det ändå en upplevelse som gjorde en känslomässigt berörd. Det är också så svårt att förstå hur föräldrar bara kan lämna sina barn... det är så många tankar som kommer upp som man aldrig får när man är i Sverige. Här är det nästan så att man accepterar att folk inte kan ta hand om sina barn medan i Sverige är det verkligen hemskt. Men då ska man ju också ha i åtanke att skillnaden på standarden här och i Sverige är enormt stor och det är många som inte har råd med barn. Det är så många faktorer som man lär sig om när man är i ett u-land, man får verkligen ett större perspektiv på sin omvärld och sina medmänniskor. 

Vi har även fått delta i ett familjemöte med läkaren, även detta väldigt lärorikt. Att få lyssna på patientens familj och deras perspektiv på hela situation samt vad som är möjligt och inte möjligt är både intressant, jobbigt och känslomässigt. Man ser verkligen hur mycket familjen älskar patienten men att vissa saker inte är möjliga att genomföra. Det är även en intressant sak att här kan man ha möten med familjen där patienten inte deltar, något som aldrig skulle kunna hända i Sverige. Man ser det här som att det är väldigt viktigt att prata med patientens familj och ge dem en ökad förståelse över situationen men att patienten inte alltid behöver vara närvarande. Man pratar om konfidentialitet här men inte alls på samma nivå som i Sverige. Här har man rätt att ställa frågor om patientens tillstånd och alla har rätt att svara på frågan även om patienten inte är närvarande eller gett sitt godkännande, något som jag kan tycka är lite konstigt men ändå förstår för att underlätta patienten. Vi har fått förståelse över att detta inte är något som talas särskilt mycket om under utbildningen här medan i Sverige är det en av huvudsakerna som diskuteras... 

Nu är det transkribering för fulla muggar, det tar tid det här! Vi börjar känna en liten tidspress på att hinna med saker också så från nästa vecka ska vi försöka att ta lite mer semester :). Men vi ska även försöka hinna med att åka till mental sjukhuset här på ön, en upplevelse som tydligen ska vara ganska tung. Vi har blivit varnade innan att det inte är en särskilt trevlig miljö men vi tycker att det vore bra att få den erfarenheten. Vi ska även förbi ett äldreboende där fattiga bor för att få den upplevelsen. Så det blir en vecka med en massa påhit :). 

Och jag trodde att jag aldrig skulle säga detta MEN det har regnat idag SÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ skönt!! Det var längesen vi såg regn nu och det behövdes :) Gör vädret ännu mer härligt för stranden imorgon :)