Tiden går så fort!

Tiden går väldigt fort, nästan lite för fort nu är det ju faktiskt dagar tills färden hem påbörjas och mindre än två veckor tills vi är på svensk mark igen. Det är verkligen bitterljuv känsla att åka hem, vi saknar båda vår familj men skulle gärna kunna stanna här ett tag till...

Så var har hänt sen vi blogga sist...? Joo det viktigaste av allt transkriberingen av intervjuerna är KLARA!!! Sån lycka!! Det känns verkligen som att vi tagit ett steg längre i processen till att bli klara eller iaf får en uppsats i tid. Det är så intressant allt som sker här iom c-uppsatsen så man måste verkligen uppskatta allt folk är villiga att berätta och visa.

Studiebesök

Vi har även varit på två studiebesök, ett på det psykiatriska sjukhuset samt ett på det stora sjukhuset (enda sjukhuset) på ön. Det var verkligen två unika och intrycksfulla studiebesök.

Psykiatriska sjukhuset

Det börjar med att vi kör upp mot vad vi tror är huvudbyggnaden och möts direkt av en mindre chock. Det första man får syn på är en gård som är som en bur, det är galler runtom och det är kanske ca. 10 killar därinne på gården. Detta är alltså de patienter som är våldsamma, utfört brott, psykotiska osv. Alltså dem som inte kan vara ute i det ”fria”. Männen och kvinnorna var uppdelade, två korridorer för män och 1 korridor för kvinnor med gården i mitten. I varje korridor fanns det olika celler, där vissa faktiskt var inlåsta. I cellen var allt kaklat, allt som fanns sedan var en madrass och en toalett inget mer. Det kändes ganska kalt och sterilt, inte alls ett ställe jag skulle ha velat vara på.

Medan vi väntade på vår rundtur satt vi vid denna utegård och blev välmöta, det var allt från sånger till pratande. Jag tror nog att vi gjorde dem där grabbarna dag. Dem verkligen försökte göra allt för att roa oss och kanske imponera lite. Det var lite pinsamt men dem var ändå smågulliga så dem sjöng och höll på :).

Ute på gården fanns det olika hus som var uppdelade för män och kvinnor separat då man inte uppskattade att män och kvinnor samspelade utan övervak. Husen som dem bodde i var alla ganska förfallna, var i behöv av lite renovering. Kvinnorna var inlåsta när dem sov för att inte männen skulle komma dit men annars så fick dem gå runt på gården. Alla hade varsin säng även om det kunde vara 10 sängar i ett rum.

På något sätt var det ganska mysigt. Mitt bland alla hus spelade patienterna cricket. Och personalen verkar verkligen ha hittat rätt, patienterna var så trevliga mot dem och tvärtom. Man var absolut inte dömande eller otrevlig. Man fick upplevelsen av att man såg varandra som jämlika individer.

Mount Saint John Hospital

Studiebesök 2. Sjukhuset här är på en kulle och ser ganska stort ut, dock så är det inte så stort (tycker jag). Sjukhuset är byggd med många olika korridorer som tar dig till olika ställen så man skulle lätt kunna använda sig av utrymmet på ett mer lämpligt sätt.

Totalt på sjukhuset har men 5 platser där man kan få cytostatika, that’s it. Cytostatikan och redskapen som man använt t.ex. påsen med cytostatikan i vet ni som jobbat med detta att den slängs i en särskild soptunna med försluten påse. NEJ, sånt finns inte här, det slängs i en speciell men helt vanlig sopkorg. Och kön för att få cytostatika var lång.

Vi fick se barnavdelningen också och den tyckte jag var riktigt fin. Man hade målat saker på väggarna och gjort det ganska hemtrevligt precis som i Sverige. På denna avdelning så märkte man inte alls att det kan finnas någon skillnad mellan utveckling och ekonomi inom sjukvården. Dock var det ändå skillnad på neonatalavdelningen. Alla bås var satta nära varandra och man fick ingen avskildhet. Här får föräldrarna också vara med barnen på neonatal tills klockan 21.00 sen är det hemfärd och det kändes tungt. Jag tror aldrig min mamma skulle kunnat lämna mig som nyfödd så det kändes riktigt imponerande att dem klarar av det.

Dock kändes det lite annorlunda att man hade flera sängar i traumarummet, där patienterna som kom med ambulans kom in. Det var inte mycket plats mellan sängarna och om man skulle ha två traumafall tror jag helt klart att det skulle vara riktigt trångt... jag undrar hur det hade gått, om det hade påverkat vården patienterna fick? Hon som tog hand om oss berättade att av Antiguas 85000 invånare såg dem 35000 på akuten förra året, och det känns mycket. Sjukvården här ska bestå av kliniker typ som vårdcentraler hemma men det fungerar inte så då kommer alla till akuten istället.

Allt är så öppet här, det känns inte som att man tänker på sekretess och konfidentialitet som vi i Sverige gör. På IVA låg man antingen på ett rum eller med sängarna bredvid varandra, och visst okej är så i Sverige också men här är det inga gardiner, rummen är som glasburar och man ser alla... Det var intressant att se.  

Dem har ett sjukhussystem här och man ska inte behöva betala men om man utför undersökningar så finns en prislista vid t.ex. röntgen eller blodcentralen något som jag tyckte var lite komiskt. Och sen återigen fick vi bekräftat att blodbanken är nästan obefintlig men att dem nu håller på att arbeta på dem.

Det var två väldigt intressanta studiebesök som lämnade många intryck så det ska bli intressant att åka hem och se hur man reagerar när vi är tillbaka med våra rutiner.

Helgen

Helgen var fullt upp. Dem började med middag och lite fest tillsammans med vår granne Sara. Det var riktigt kul och roligt att se lite unga människor. Man kan lätt säga att saker är annorlunda här, här kan man köpa en drink på en bar i plastmugg och sedan gå vidare till nästa så man sprang mellan massa olika barer för att få det billigaste priset :).

Sedan spenderades lördagen på stranden, våran favorit Darkwood en helt underbar strand med turkosa vatten och vit sand. Vickie hittade en jättestor snäcka, coolt. Annars var det roadtrip som gällde!

Alltså hade vi en fartfylld helg med en massa aktiviteter. Ska försöka uppdatera mer ikväll nu när vi ÄNTLIGEN fått tillbaka internet :)))