Ett litet annorlunda inlägg kanske...

Det har varit en tung dag, både positiv och negativt och innan jag går och lägger mig tänkte jag att det kan vara bra att skriva av sig lite... 

Dagen började TIDIGT, 7.00 var Jane här för att hämta oss och köra oss till hospicet för dagens arbetspass. Det var tungt att gå upp så tidigt, man sover inte så bra här så all tid på morgonen är dyrbar. Bilturen in till hospicet var lärorik, t.ex. kan jag meddela att Antigua INTE har resurser för att utföra allergitest, utan detta måste man åka till Barbados för att göra. Det känns ganska sjukt, att åka till ett annat land för ett allergitest menmen ö-livet i ett nötskal. 

På hospicet hann vi få två intervjuer gjorde, fixa med ny bil samt hjälpa till mer patienterna och även långt samtal med anhöriga till patienten. Det är så kul att höra på hur dem berättar om Antigua, deras liv, deras erfarenheter och allt annat dem genomgått i sitt liv, både det positiva och det negativa. Det är även intressant och lyssna på dem när dem talar om sin tro, Gud är en viktig del av deras liv här i Antigua. Tron på Gud är verkligen något som dem förlitar sig ganska mycket på.

Sen var det dags, begravning. Det är vanligt att personalen på hospicet går på begravningen när en patient har dött, så eftersom vi kände patienten som nyligen gått bort tänkte vi att vi skulle visa vår respekt och gick på begravningen. 

Det var en fin begravning, men i delar som i alla fall jag inte har varit med om tidigare. Först var man i kapellet, jättefint med kistan och talen som hölls. Det var svårt att inte le åt de roliga sakerna dem berätta men heller svårt att hålla tårarna borta. 

Efter kapellet åker man till kyrkogården för att se när dem för ner kistan. Detta var för mig nytt, och kanske känslomässigt jobbigt på olika sätt. Här händer det mesta för hand, man hade grävt upp två stora högar jord på vardera sida hålet som man sedan försökte lyfta kistan över. Både jag och Vickie upplevde detta lite jobbigt. Det var inte hur lätt som helst att föra över kistan och tyvärr fick man känslan av att kroppen skulle falla ut ur kistan. Till sång fick man se kistan åka ner och hur männen började sätta över jord. Här stannar man tills kistan är helt nere under jorden. 

Det jobbiga med idag var att se kyrkogården, det var kaos. Gravstenar stod huller om buller, sneda, sönderfallna, jaa allt you name it. Det var verkligen kaos. En av gravarna, två barn som tydligen gått bort i en brand för tre år sedan har fullt med nallar över hela graven. Vi snackar om ett 50-tal nallar. Det kändes så hemskt och jag var inte alls bekväm med det även om jag förstår att familjen vill hedra dem... En annan grej som var lite jobbig att se var deras markering på gravarna, efter ordningen på dödsfallet och året, alltså kan en gravplats vara markerad med "298 of 2011". Egentligen har man gravstenar men man kunde se ganska många av dessa skyltar, antagligen för att man inte har råd med en gravsten...

Om man ska kremeras i Antigua så går inte det, man måste få kroppen skickad till ett annat land där dem kan kremera den och skicka tillbaka askan. Även detta kändes lite konstigt men alla har vi olika sätt att göra det på... På kyrkogården kan man gräva ner aska men kyrkogården här är så full så man kan knappt gå till alla gravar. När gravgrävarna inte jobbar sitter dem och hänger på gravarna som att dem vore rastplatser... enormt respektlöst enligt mig. 

Efter kistläggningen blev vi bjudna till familjens hem, vi tänkte inte åka dit först men det blev en självklarhet när hon bad oss komma. Vi blev bjudna på dricka, historier, mat och trevligt sällskap. Det känns lite konstigt för oss svenskar att ändå gå på begravningen och det men här gör man så. Även om man inte känner personen jätteväl så går man för att visa respekt för familjen, jag tycker att det är fint. Och när vi väl skulle åka vidare till nästa middag så fråga dem om dem kunde ta med oss ut på en båt någon helg, helt klart något vi skulle vara intresserade av. Människorna här är verkligen snälla!

Kvällen fortsatte med trevligt och lärorika samtal och riktigt god mat hos Agnes, grundaren av Hospicet. En kvinna med krut i sig, det är så beundransvärt vad hon har gjort för detta land. Hon bjöd även på Red Snapper, en fisk som är populär här. Riktigt gott var det! 

Som ni märker har dagen verkligen varit fullpackad från halv sju imorse... Vi är verkligen trött både psykiskt och fysiskt. Det var väldigt intressant att se begravningen och jag är nöjd med att vi gick, man märkte att dottern verkligen uppskattade det och det är allt som betyder något. Men dem sakerna som ändå var lite jobbiga fick en att tänka... tänka på tiden då jag kanske ska begrava min mamma eller pappa. Jag hade inte varit bekväm med att den kyrkogården men jag vet också att mina krav här högre för jag är van vid den svenska standarden. När man går på begravning tänker man också på de begravningar som man varit på tidigare, och det är en tung upplevelse. Tankarna spinner för fullt nu och ett samtal hem imorgon kommer att vara bra och skönt, bara för att komma ner på jorden igen :). Vi lär oss verkligen att uppskatta det vi har i Sverige oberoende på om det är våra friska föräldrar och familj (Vickie saknar verkligen sin brorsdotter Ronja, och pratar stolt om hennes nya matvanor :)) till våra vägar. När vi kommer hem kommer det nog ta ett bra tag innan vi kommer smälta allt vi sett, upplevt och fått lära... 

Detta kanske blev ett lite tråkigt inlägg och lite känslomässigt inlägg men ibland måste man också få skriva av sig och låta er där hemma veta att vi tänker på er och uppskattar er extra mycket en kväll som denna... 

Nu får tankarna lugna ner sig och kudden väntar med glädje. Hoppas ni alla mår bra i er snöstorm, här är det 30 grader varmt ;)! 

Puss & Kram