Oinbjudna gäster, avslappnad attityd, annorlunda attityd och en massa myggbett.

Ja, då har vi varit här i några dagar. Det känns som att tiden går jätte fort samtidigt som jätte sakta, ganska svårt att förklara. Under dessa dagar sedan vi sist blogga har vi hunnit med ganska mycket, allt från strandbesök till arbete på hospicet. 

Till att börja med har vi nu fått saker organiserade på skolan. Skolan ligger cirka 10 minuter bort från där vi bor. Det är en fin skola, iaf den stora byggnaden och ingången. På området så kan man se att det är under konstruktion och reparation efter en storm som var här för ett bra tag sen. För att komma in på skolan behöver vi ha visitor passes. Man måste gå igenom en ingång där vakter är som måste släppa in oss, annars kommer man inte in. Väldigt annorlunda jämfört med Sverige där man kan komma och gå som man vill. 

Något som verkligen är en upplevelse här är elektriciteten! Mitt från ingenstans kan det blinka till, allt kan dö och det blir mörkt och andra sekunden är elen tillbaka. Man får verkligen en uppfattning över hur lyxigt det är med välfungerande el. Några 100 meter från vårt hus hänger en elledning som är av, det ser ut som att det är en gren som hänger ner från kablarna men sedan ser man att det är faktiskt elkablarna som hänger fritt från pelaren. Och jag kan meddela att när elen går här och när det är mörkt så är det kolsvart!!! Man ser knappt konturen på ens egna fötter. 

Så, det här med oinbjudna gäster. Jag vet inte om någon av oss är ett stort fan av dessa kackerlackor. Dem kommer fram lite då då och det känns inte topp direkt. Igår fick Vickie även besök av en fett spindel som tyckte om hennes område. Obehaget under natten för oro över nytt besök skapade lite sömnstörningar. 

Sen var det ju också det här med myggen. Vickie har den j*vla turen att hon enbart får små bett medan jag får feta sår som kliar så inåt helvete. Jag vet inte varför dem tycker om mig så mycket men sämst är det iaf! 

En annan nyhet, vi har en bil! :) Det är iprincip omöjligt att ta sig runt här på ön utan bil. Så nu hyr vi en från en kvinna för ett ganska bra pris. Det känns bra och är skönt med en bil så man inte känner sig så låst. Däremot är det en utmaning att köra här. För det första så kör man på vänster sida och det här med trafiklagar vet vi knappt om det existerar. Här kör man som man tycker, stannar mitt på vägen och trafikolyckor är INTE ovanligt. Det är knappt så man ser en bil utan bucklor (utan att överdriva). Sen den här vägen, även om den är asfalterad så är det stora hål, vägkanten är riktigt hög och smal. Det är som att åka bergodalbana när man sitter i bilen. Vi var även på polisstationen för att fixa vårt körkort, haha, det var ett litet hus mitt i ingenstans, två poliser varav ena satt och spela bilspel och den andra satt vid ett skrivbord. Dem verkar inte ha så mycket att göra. 

Sist men inte minst så måste vi ju beskriva hospicet lite snabbt. Det är en riktig upplevelse. Patienterna har stora trycksår, små rum och varmt. Man kan definitivt säga att det är annorlunda jämfört med Sverige. För att justera sängen så är det manuellt, och personalen lyfter själv patientet för att justera deras position i sängen. Men jag måste säga att personalen är väldigt trevlig och glad mot patienterna. Man säger alltid Mr. eller Mrs. för respekt. 

Trycksår, vi har diskuterat det i skolan, flera gånger och vi har så många olika alternativ till omläggning. Här finns inte dessa resurser utan man har en blandning som man skapar för att rengöra såret och sedan sätta på gasbinda. Det är verkligen kul att se hur en värld utanför Sveriges vård fungerar. Även om det är annorlunda så märker man tydligt att både personalen och patienterna är nöjda och trivs. Och det är så kul att se hur mycket gladare man blir bara av lite färg :). 

Hoppas ni alla har det bra därhemma i kylan. Här i de varma 30 grader och aldrig någon skugga väntar ett långt arbetspass imorgon. (Bilder kommer snart)!