Vad var det som hände egentligen...?!

Första kvällspasset avklarat

Ja, som rubriken säger har vi nu utfört ett kvällspass på Hospicet, och man kan minst sagt säga att det var en intressant upplevelse. Kvällspasset börjar lugnt, väldigt lugnt med många lärorika diskussioner med en i personalen vi inte hunnit träffa än. Det var intressant att lyssna på hennes tankesätt och om hur hon beskrev hur det är att jobba inom hemsjukvård, palliativ vård och på sjukhus här i Antigua. 

Sen small det till... helt plötsligt blir en patient jättedålig och när jag matar honom genom en sond går ingenting ner. Man kollar inte innan man ger maten att sonden sitter på rätt plats utan detta kollar man när passet börjar. Iaf så gick det inte, dem i personalen försöker och försöker men det går inte. Vi märker alla att han försvinner i medvetande och är okontaktbar. Voopss så ska sjuksköterskan kallas in akut! 

Medan detta pågick kom dottern till en annan patient som tyckte hennes mamma var dålig så hon ringde dit sin privata läkare akut som ordinerade syrgas. Så helt mitt i allt dras stora syrgastuben fram (här finns det inte i väggen) och diskussioner om mängd och patientens tillstånd diskuteras. 

Och utöver det fick en annan dotter akut åka till apoteket för att hämta ut läkemedel till sin mamma som hade fått riktigt dåliga ögon och hade ont. Här är det nämligen så att anhöriga måste hämta ut läkemedel till patienterna för att dem ska få det, hospicet har inga läkemedel som dem delar ut. 

Man kan lugnt säga att allt hände på engång. Tror att både jag och Victoria hade lite svårt att smälta kvällen när vi kom hem. 

Sen så var det då idag... 

Jobbet börjar bra, vi får till och med en intervju utförd som gick riktigt bra. Personen vi intervjuade svarade bra på frågor och vi känner garanterat att denna har gett oss information som vi kan använda till vår c-uppsats. Vi har även fått några informerat samtycke avklarade och det känns också bra. Man kan nu säga att vi är igång med vår uppsats på riktigt. 

En ny sjuksköterska var på hospicet idag, kul med ny personal. Hon bestämde sig för att byta sond hos en av patienterna för den ansågs äcklig, och det var den. Så vi ansåg båda två att det hon tänkte göra inte var mer än rätt, vilket också bekräftades när hon drog ut den eftersom den var igenkorkade med en massa blod på toppen. 

Hon använde sug och rengjorde munnen och jag tror nog han mådde mycket bättre efter det. Men att sätta tillbaka sonden, blev en stor utmaning. Och jag tror att det blev jobbigt för oss alla. Sonden ville bara inte gå ner, den fastnade och rullade ihop sig i munnen eller vägra gå förbi struplocket. Det var nästan omöjligt. I slutändan gick det inte att få dit en sond, man var tvungen att avbryta försöket för att skona patienten. 

Det var intressant att se dem använda sugen då detta är en gammaldags maskin. Det var lika jämfört med sverige men ändå olika. Det var en bra upplevelse att vara med om men det var psykiskt tungt. Man såg på patienten att han inte tyckte om det, att det var jobbigt och obehagligt. Även problemet att man inte fick ner den igen kommer ju att påverka patienten under det närmaste dygnet. Jag måste dock säga att sjuksköterskan skötte det snyggt, hon ville lära oss och kommunicerade med oss och tog hjälp av oss och våra kunskaper men även kommunicerade kontinuerligt med patienten. Även om det var tungt för patienten tror jag att han upplevde att han blev väl omhändertagen men det ska bli intressant att komma till jobbet på fredag igen för att se hur situationen har utvecklats. 

Att vara här...

Vissa ögonblick här är tunga, och det är svårt att se när patienterna mår så dåligt (är döende). Vi är inte riktigt vana vid den synen så det är klart att det tar på oss en del. Men det är enormt lärorikt och vi tror nog att vi kommer komma hem med större respekt gentemot den svenska vården, våga fråga mer samt ha en större respekt till resurserna som vi har. För allt är inte självklart... det märker vi här. Ibland får man göra det bästa av situationen vilket jag anser är något vi i Sverige behöver lära oss. Vi måste lära oss att uppskatta oss själva och våra möjligheter inom vården som vi faktiskt har...